Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Günter Grass var alltid utmanande

En röst har tystnat som i så många år har fungerat som den tyska offentlighetens stötesten och dåliga samvete på en och samma gång, skriver Alexander Bareis apropå nobelpristagaren Günter Grass bortgång.

”Vergegenkunft” – denna av Grass komponerade sammansättning av tyskans ord för det förflutna (Vergangenheit), det samtida (Gegenwart) och det framtida (Zukunft), sammanfattar den poetologiska grunden för ett stort och betydande författarskap. Det är inget lätt författarskap, och det är inte alltid lättillgängligt. När det är som bäst, som i den stora genombrottsromanen Blecktrumman (1959) eller den mästerliga tidiga novellen Katt och råtta (1961), men också i den sena novellen Krabbans gång (2002), drabbas man som läsare av hans enastående fabuleringskonst med en sådan kraft att det i princip är omöjligt att värja sig.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Med mångstämmiga, ofta opålitliga berättarröster, lyckades Grass i många av sina verk sammanfläta tid och rum till ett stort och livligt myllrande kontinuum. Men ibland resulterade konceptet också i rena ”Kopfgeburten”, i delvis blodfattiga ”tankefoster”, som med nöd och näppe överlevde litteraturkritikens inkubationstid och som behövde hållas vid liv genom dagspolitiska transfusioner.

Mastodontromanen En invecklad historia (1995) om Tysklands enhet och återförening är ett exempel på den engagerade författarens försök att göra skönlitteratur av politisk övertygelse, med svårsmält resultat. Det gäller även den omdiskuterade Israel-dikten Was gesagt werden muss (2012, på svenska Vad som måste sägas), som är ett slags lyriskt preventivslag mot Israels atompolitik. Dessa orimmade rader resulterade i en internationell skandal, och Grass var därefter inte längre välkommen att resa till Israel.

Tillsammans med den mycket sena hågkomsten av ett aktivt medlemskap i Hitlers Waffen-SS i slutskedet av andra världskriget, som blott 17-årig, framstår bilden av en i allra högsta grad stridbar personlighet, som sökte svar på de stora tyska frågorna. Som stenhuggare och skulptör, som målare, tecknare, diktare, dramatiker och romanförfattare, som debattör och talesman för socialdemokratiska förbundskanslern Willy Brandt, som sann och ändå jordnära intellektuell, ja som ”universalkulturpersonlighet” framstår Günter Grass som en av de sista av sin art – även i ett större europeiskt sammanhang.

En röst som i så många år har fungerat som den tyska offentlighetens stötesten och dåliga samvete på en och samma gång har tystnat. Alltid obekväm, alltid utmanande, alltid stimulerande, och ofta polemiskt. Men alltid värd att lyssna på. Förhoppningsvis inte bara i det förflutna och i vår samtid, utan också i framtiden.

Fotnot: J. Alexander Bareis är docent i tyska med litteraturvetenskaplig inriktning, Lunds universitet

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.