Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Every ... William Turner postcard from Tate Britain, 2004.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Göteborgs konsthall | Idris Khan

Märkliga energier släpps lösa på Konsthallens sommarutställning. Mikael Olofsson skriver om den engelska konstnären Idris Khans överlagringar.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

KONST

KONST

Göteborgs konsthall | Idris Khan

Kontrapunktisk rörelse

t o m 21/8

Överlagringar. Ett enda ord kan sammanfatta den engelska konstnären Idris Khans metod. I transparenta skikt lagrade på varandra kan sena Caravaggiomålningar bli till en enda bild (”Caravaggio… The Final Years”). Eller Karl Blossfeldts klassiska fotografiska närbildsstudier av växter, som i original närmast liknar jugendsmiden i järn, bli till en extatiskt skälvande buske.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

För att nu bara nämna ett par av de mest anslående verken på Konsthallens sommarutställning. Samma tillvägagångssätt tillämpar Idris Khan också på text och partitur, men naturligt nog med ett visuellt strängare resultat. Ett musikverk eller en hel bok återges i en enda stor utskrift, med text- och notraderna överlagrade på varandra i mörka, vibrerande horisontaler. Även om ingenting kan tydas leder det ändå till ett slags ordlös läsning. I Sigmund Freuds studie om Det Kusliga skymtar också illustrationerna, ­ Leonardos Mona Lisa och Anna själv tredje, liksom fängslade i textens djup.

Idris Khans olika verk är exempel på hur en och samma idé kan leda till vitt skilda utfall. Det ger konstnärskapet både konsekvens och oväntad bredd. Finns det en gemensam nämnare för verkgrupperna så är det tidsbetraktelsen. Tid förvandlad till samtidighet, långa förlopp till ett obegripligt nu. Utplåning, men inte genom reduktion. Som i den mäktiga ”minimalistiska” Skapelsen: om alla partitur och alla inspelningar av Haydns oratorium försvann så skulle ingenting kunna rekonstrueras utifrån Khans verk, trots att all information finns där. Men i en förtätning där så att säga gravitationen blivit för stor. Kanske Gud skulle lyckas?

Jag misstänker att det är själva titeln Skapelsen som här avgjort valet av källa. I Khans seriella förfarande är en minimalistisk kompositör som Steve Reich och en barockkompositör som Bach mer närliggande referenser (i ett vackert videoverk överlagras och fragmentiseras cellosviterna). Förhållandet mellan verk och titel kan framstå som väl ömtåligt när man inser att Sex Pistols-låten Anarchy in the UK behandlad på samma sätt skulle ge ungefär samma visuella resultat – men utmynna i andra tankar, andra uttolkningar. Jag vet inte om det måste ses som kritik, kanske säger det snarare något om den balansakt Khan utför.

Vad gäller de verk som har bilder som källa kan jag inte slita mig från The Final Years. Som Caravaggiokommentar är den intressant: denna rörelse som samtidigt är stigande och sjunkande, med en dynamik som är egen för Caravaggio, samtidigt som ”målningen” får drag av en gammal futuristisk vision av rörelse – en anakronism som på ett paradoxalt vis både upplöser och förtätar dess tid, dess barock. Om partituren binder någonting till sig tätt och hårt i sitt mörker så släpps här istället märkliga energier lösa.