Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Göran Leijonhufvud | Pionjär och veteran. 50 år med Kina

Göran Leijonhufvud reste till Kina som stjärnögd skrivbordsmaoist på 60-talet och flyttade till Peking 1971 för att bevaka landet för Dagens Nyheters räkning. Flera decennier senare är det en sargad realist som sammanfattar sin syn på Kina i boken Pionjär och veteran.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

SAKPROSA

SAKPROSA

Göran Leijonhufvud

Pionjär och veteran. 50 år med Kina

Albert Bonniers förlag

Vad var det för känslor och förhoppningar som västerländska vänsterungdomar projicerade på Kina när de tapetserade sina rivningskontraktsväggar med äppelkindade bönder i färd med att flytta berg och gräva bevattningskanaler?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Alla dessa bilder och planscher och tidningar från 60- och 70-talen tycktes överdragna med ett rosafärgat sagoskimmer, också när gevären skymtade fram. Hyn var frisk och rörelsen framåtriktad. Soundtracket lät lite gällt och samtidigt jublande som en vårbuske full med småfåglar: ”Östern är röd/Solen går upp/Fosterlandet gav oss Mao Zedong/Han verkar för folkets väl.”

Och precis som hos nidbilden av den gula faran var alla så lika varandra att de blev utbytbara.

GÖRAN LEIJONHUFVUD FLYTTADE till Peking 1971 för att som första europeiska tidningskorrespondent bevaka det väldiga landet för Dagens Nyheters räkning. Ambitionen var att göra maoismen begriplig, men det handlade också om att fånga vardagen och individualisera massan. Pionjär och veteran är hans överväldigande 900-sidiga sammanfattning av försöken att tolka samhället, partiet och systemet under den närmast ofattbart omvälvande period som följt på revolutionen 1949.

Boken är en läsupplevelse, personlig och spänstig i förflyttningarna mellan hierarkiernas skilda skikt. Att här finns strykbara upprepningar och korshänvisningar är en fjäderlätt invändning. Ingen kan ju heller tro att Kina låter sig avhandlas på en kafferast eller under en tebjudning. I stället påminns man om nyfikenheten i Leijonhufvuds tidiga rapportering, hur upptäckarglädjen bidrog till just det där vidgandet av synfältet som läsarna längtade efter vid den tidpunkt då den koloniala världsbilden pensionerades och morgontidningen samtidigt framstod som oumbärlig.

REPORTERN FLYTTADE UT i världen, in i den, med sin familj, med cykel och dagisplats, och hans bok blir inte bara en krönika över förskjutningen från entusiasm till skepsis utan också en påminnelse om den journalistikens betydelse som många av oss ser gå förlorad. Nu är vi så smarta att vi blivit cyniker. Leijonhufvud och andra resenärer bortom haven trodde sig också veta hur det låg till, men de tvingades ompröva flera ståndpunkter. Det är därför vi är, eller borde vara, klokare i dag.

För den som intresserar sig för utvecklingen i Kina, som fascineras eller skräms, är Pionjär och veteran en guldgruva. Vi följer författaren i korrespondentspåren genom ett gradvis öppnare samhälle där liberaliseringen dock aldrig följs av demokratisering. I det oskrivna kontraktet garanteras tillväxt i utbyte mot att partiet aldrig utmanas.

Så småningom blir journalisten forskare och fördjupar sig i byliv och internet; kanske finns här trots allt ett fönster mot yttrandefriheten?

MEN AV DE mer än 600 miljonerna nätanvändare ägnar sig merparten åt spel och underhållning, folkets nya opium. På det kinesiska nätet kan man blogga och vädra missnöje så länge enpartisystemet inte ifrågasätts och Leijonhufvud menar att makthavarna här har skaffat sig ett instrument för att konsolidera sitt maktinnehav genom att det blivit lättare att både avläsa och manipulera opinioner. Med Xi Jinping som partichef har kontrollen på nytt hårdnat och Reportrar utan gränser placerar Kina bland de sex länder i världen som har allra minst pressfrihet.

Stjärnögd, fast med vissa reservationer, for Göran Leijonhufvud 1966 i väg på en gruppresa till Kina, via Sovjetunionen och Mongoliet. Säpo gjorde sina noteringar. De svenska studenterna fick av chefen på ett mentalsjukhus i Shanghai veta att den bästa boten var att läsa ordförande Mao och en lokal guide visste att berätta att trafikolyckorna hade blivit färre eftersom Mao hade lärt förarna att tjäna folket.

Vad den här omfångsrika, omtumlande boken visar är, med en truism formulerad som kapitelrubrik, att ”Kineserna är som vi” – men också hur väsensskild deras värld ter sig. Leijonhufvud reste ut som skrivbordsmaoist, hans egen beteckning, och nu är han sargad realist. Vi är med när han arbetar sig igenom propagandan, läser mellan raderna och småsnackar med folk på gatan.

I DET KINA där Mao blev revolutionär var 95 procent av befolkningen bönder. Därför fick man rucka på teorin om industriproletariatet som bärande kraft. Nuförtiden ryker det mer än någonsin om fabrikerna och mot slutet av boken tar andnöden över när den ekonomiska utvecklingen – konsumism i stället för kommunism – ställs mot förstörd hälsa och förödd miljö.

Länge var Kina en värld för sig, om än väldigt stor. Richard Nixon reste dit 1972 och beskrev det som en resa till månen. Men nu var det något som hände.

På banketten i Peking spelade Folkets befrielsearmé Home on the range och Leijonhufvud skildrar roligt och talande hur ”kinesiska tjänstemän i så kallade Maojackor lämnade bankettsalen med fickorna putande efter att ha stoppat på sig cigarrettpaket och champagneglas med USA-presidentens sigill”.

Och Kina mättade miljoner munnar, industrialiserades och byggde ut sina städer till oigenkännlighet och ersatte cyklarna med bilar och blev ekonomisk stormakt i Afrika. Det har gått så rasande fort, under en mansålder bara, och det hade aldrig fungerat utan disciplineringen och uppoffringarna – offren! – i det som av kritiska kineser i exil har beskrivits som en marknadsauktoritär diktatur.

I SLUTRÄKNINGEN SPELAR korruption och maktmissbruk en central roll; maktpyramiden från kejsartiden har bytt förtecken med sin legering av det konfucianistiska och det leninistiska. Så blir förljugenheten också en del av det moderna arvet.

Belagda med tabu är bland annat massavrättningarna på 50-talet, svältkatastrofen på 60-talet, kulturrevolutionen med uppskattningsvis en halv miljon dödsoffer, massakern i Peking 1989 och aidskatastrofen bland blodgivare på 90-talet.

Och medan oräkneliga migrantarbetare sliter på den globala marknadens fabriksgolv i Pärlflodsdeltat har det nya klassamhällets partielit förskansat sig och sina nyrika släktingar djupt inne i den kvardröjande myten om Mao.

ÄMNET

Pionjär och veteran är Göran Leijonhufvuds 900-sidiga redogörelse av försöken att tolka det kinesiska samhället, partiet och systemet under den närmast ofattbart omvälvande period som följt på revolutionen 1949. Lars Åberg har läst boken.