Understrykandet av nationella särarter är en vansklig verksamhet, inte minst i vår konfliktfyllda och tveeggade tid. Ändå måste det påpekas: Den ryske dirigenten Dmitrij Kitajenkos gästspel hos Göteborgssymfonikerna i två ryska verk – Sjostakovitjs sjätte symfoni och Rachmaninovs Klockorna, det sistnämnda med tre ryska sångsolister – har en unik förtrogenhet med denna musiks speciella idiom och tonfall.
Det låter storartat, och man kommer som publik nära ett uttryck som är lika delar svårmodigt och översvallande, utan att någonsin bli sentimentalt eller klibbigt. I stället är det klarheten som dominerar.
Det här är två verk som båda har ett förebådande drag, som om de visste vad som komma skulle. Rachmaninovs körsymfoni komponerades strax före första världskrigets utbrott. Sjostakovitjs symfoni är färdigställd sommaren 1939, bara någon månad innan Hitlers arméer gick in i Polen. Ändå bör man vara försiktig med sådana analogier, och till styrkan med Kitajenkos tolkningar hör just det sakliga draget. Han tycks genomgående utgå från musiken som material. Tonerna som de är, inte så mycket psykologi.
Den långa largosatsen som inleder Sjostakovitjsymfonin får en oerhörd täthet och koncentration, och det går en enda lång båge från första till sista tonen. Det blir samtidigt ett påtagligt musikantiskt framförande, med fina insatser av bland andra violinisten Sara Trobäck Hesselink och flöjtisten Anders Jonhäll.
De tre ryska sångsolisterna Anna Samuil sopran, Sergej Skorochodov tenor och Alexander Vinogradov bas övertygar starkt i Rachmaninovstycket, men här gör också kören en heroisk insats. Det bitterljuva i musikens uttryck berör på ett sällsamt vis, det är vackert och kärvt på samma gång.
