Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Fryk/Larberg: Välkommen till ett annat Hammarkullen

Det blir problematiskt när Hammarkullens framtid så brutalt och ensidigt formas utifrån den utvändige betraktarens blick, skriver Lasse Fryk och Vanja Larberg. De vill använda en tankefigur med andra samband.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Mark Isitts artikelserie om förorten, där Hammarkullen spelar en viktig roll, tar sig an många frågor på en och samma gång. Men de går in i varandra på ett sätt som skapar skenbart enkla samband där det i realiteten finns en komplexitet. Vi vill därför utgå från en tankefigur där sambanden ser annorlunda ut. I figuren utgör livet i Hammarkullen navet i berättelsen, inte husen. (Tankefiguren är hämtad från Bosse Forsén och Lasse Fryk, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet).

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Tankefiguren kan ses som ett kryss. I en ring i mitten på krysset finns alla som bor och verkar i Hammarkullen. De har en ganska kort gemensam historia, då de kommer från många olika delar av världen. Det gör att linjen bakåt i krysset, som står för den gemensamma historien, inte är så lång. Linjen framåt, som utgör Hammarkullens framtid, vet vi inget om.

Vi kan kalla linjen, som sträcker sig från historia till framtid, för Hammarkullens livslinje. Kraften i linjen växer fram när människor har tillgång till sina tidigare erfarenheter och kunskaper, och när de med hjälp av dessa kan skapa bilder av en önskvärd framtid. Och den växer fram när det finns möjlighet att arbeta tillsammans för att förverkliga framtidsbilderna. Den stora utmaningen är att utveckla kulturer för samskapande på olika nivåer, där den mångfald och variation som finns i området blir en kreativ resurs i detta arbete. Här är Hammarkullen på god väg.

Utmaningarna är många, och några av dem pekar Mark Isitt på. Men vi skulle vilja stanna en stund vid hans utgångspunkter när han tittar på Hammarkullens framtidsmöjligheter.

När Isitt kliver ut på Hammarkulletorget riktar han blicken mot husen, de materiella förutsättningarna som utgör det nämnda kryssets högra axel, och argumenterar för hur de på olika sätt ger förutsättningar för det sociala livet i kryssets mitt. Sättet han ser på samspelet mellan husen och medborgarna är från en tydlig utifrånposition. Genom denna utifrånblick synliggör han även kryssets vänstra axel, den sociala. Här står den för Hammarkullebornas samspel med aktörer i omvärlden.

Utifrån vår tankefigur blir det problematiskt när Hammarkullens framtid så brutalt och ensidigt formas utifrån den utvändige betraktarens blick. Det hela slutar i kriminalitet och elände, och det passar väl in i många av omvärldens tidigare föreställningar om området.

Vi vill inte säga emot Isitt i att den fysiska miljön faktiskt spelar en viktig roll. Fast vi skulle vilja formulera sambanden annorlunda. Det är nämligen till viss del den fysiska miljön i sig som här gör det möjligt för Isitt att ha sin starka utifrånposition i relation till Hammarkullen. Man kan leva ett helt liv i Göteborg och ha denna utvändiga blick på Hammarkullen kvar intakt.

Både det geografiska avståndet och modernismens stadsplaneringsideal, där bostadsområden byggdes som enklaver med ringleder runtomkring, bidrar till detta.

Infrastrukturens system gör att ingen promenerar genom Hammarkullen som man promenerar genom Haga, alltså på väg till en annan stadsdel.

Om man inte i vardagen har anledning att röra sig genom en stadsdel, så är det också lättare att fantisera om dess miljö och människor, om livet i kryssets mitt. Det är först när man gått där några gånger och börjar känna igen portar, människor och magnolior, som bilden nyanseras och bryts. En bättre och mer finmaskig och sammanhängande infrastruktur skulle därför minska möjligheten för utifrånperspektivet att växa sig starkt, och låta vardagens rörelse ta över, både i benen och i tankarna. Polariseringen, som har att göra med Hammarkullens särart i förhållande till city, skulle med ett sådant fysiskt ramverk bli svårare att skapa och upprätthålla.

Men detta samband mellan sin egen position och den fysiska strukturen ser inte Isitt. Istället följer han utifrånperspektivet hela vägen.

Det sorgliga är att han då använder människorna och det sociala sammanhanget som finns på platsen som kategorier och statister för att ge liv åt sin historia. Detta gör att han blir blind för det sociala liv som finns i kryssets mitt, och de invändiga blickar som finns där. Hade han istället fått kontakt med den invändiga blicken hade han kunnat se att människor i Hammarkullen i allt högre utsträckning går samman i en spännande demokratisträvan och på olika sätt skapar alternativa framtider fulla av hopp.

I Hammarkullen finns i dag en mängd relationsbyggen: El Sistema, Mixgården, kyrkan, Folkets hus, Karnevalen, Nätverket i Hammarkullen, Föreningen Röda stugan med cafégruppen, alla föreningar, det nyöppnade Familjehuset, förskolorna, skolorna, Centrum för Urbana studier för att bara nämna några. Hammarkullens lokala liv spränger kategorierna. Om det i artikelserien funnits en känslighet för den dimensionen hade barnens teckningar i rulltrappan kunnat vara en öppning in till detta pågående sociala sammanhang och en väg in i andra berättelser.

För att skapa en bra framtid behöver den sociala och den materiella axeln i krysset samverka med axeln för områdets egen livslinje. Vad kan det betyda rent konkret?

Ett vackert och pågående exempel på detta är Bostadsbolagets planerade ombyggnad av Hammarparken mitt i Hammarkullens höghusområde. Den har utvecklats till en öppen process där många verksamheter och medborgare vill vara med. Bland annat kommer elever på Emmaskolan att ge sina bilder av hur de vill att parken skall se ut. Nya lärandemiljöer i skolan skapas på detta sätt, vilket kan öppna för fortsatt skolutveckling på bred front.

Denna typ av lokalt utvecklingsarbete prövar inte bara demokratin i reell mening, utan ger också möjlighet för människor att genom aktivt medborgarskap vara med och fysiskt omforma sin lokala närmiljö. Detta är bara ett exempel bland flera på att ett intressant samhällsbyggande som är på gång i Hammarkullen. Här finns arkitekt-, socionom-, lärar- och flera andra utbildningar med och lär. Ett centrum för professionsutbildning av sällan skådat slag växer nu fram.

När demokratikrafterna i området växt sig tillräckligt starka, så kommer detta inte bara att få effekt på den fysiska miljön. Det kommer också att öppna för en mer jämlik ömsesidig dialog mellan ett Hammarkullen som definierar sin livslinje inifrån, och aktörer i omvärlden. Det är mycket som talar för att en sådan framtid finns inom räckhåll. Men denna utveckling kräver resurser. I det fallet håller vi helt med Isitt.

Lasse Fryk

Centrum för Urbana studier Hammarkullen, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet

Vanja Larberg

arkitekt S2020, Göteborg stads uppdrag för social hållbarhet