Ett flertal insändare och artiklar har nyligen påpekat problemen med mountainbike-cyklisternas framfart i Änggårdsbergen.
Att stigar och gång- och ridvägar plöjts upp och förvandlats till lervälling av cyklisterna har kraftigt försämrat tillgängligheten för allmänheten.
Än värre är den omfattande skada som orsakats omgivande natur. Enskilt och i stora klungor cyklar man inte enkom på de anlagda stigarna utan än hellre ”off road”. Området genomkorsas av ett allt tätare nätverk av ”cykelstigar” och det är i dag svårt att finna en djurstig som inte plöjts upp. Stengärdsgårdar har rivits, grenar och småträd knäckts. Hopp och spångar har byggts olovandes.
Att hoppas på frivillig begränsning från cyklisternas sida förefaller utsiktslöst
Längs stigarna har undervegetation slitits bort och resulterat i erosion och exponering av trädens rötter liksom förvandling av stigarna till lervälling. De många nerfarterna på åsarnas sidor kännetecknas av att jorden är borta och underliggande klippa exponerad inom breda områden.
Att hoppas på frivillig begränsning från cyklisternas sida förefaller utsiktslöst då attityden visavi ödeläggelsen varit: ”det gör väl inget” och ”området är väl stort nog för alla”. Dåvarande tillsynsmyndighet, Botaniska trädgården, skrev i mars 2019: ”trädgården har sedan flera år tillbaka kontakt med mountainbike-klubbar. Det har varit en bra dialog men vi kan ändå inte se att situationen förbättrats”. I övrigt hänvisas till länsstyrelsen och en sedan lång tid pågående uppdatering av skötselplanen.
I ljuset av de snabbt ökande skadorna vore det välkommet med ett snabbare agerande från Länsstyrelsen. Att i denna hänvisa cyklisterna till speciella leder och samtidigt förbjuda cykling på övriga områden vore i linje med hur särintressen hanteras i nuvarande regelverk, till exempel att ridning endast får ske på särskilda stigar. Agera nu medan det ännu finns natur att skydda!
Magnus