Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Adam Ihse/TT
Bild: Adam Ihse/TT

Vi lever i en rättsstat

Polisen och politikerna vill inget hellre än att få slut på gängkriminaliteten. Men att veta vilka det var och att få fram bevis är inte samma sak, skriver Lars Wallgren.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

Replik till Ingemar, 11/12

Vi lever i en rättsstat. Det innebär att för att fälla någon i domstol måste man ha bevis. Detta är grundläggande i en demokrati. Om brott inte kan bevisas ska man gå fri.

Konsekvensen om man bryter mot detta är att vem som helst kan åtalas och fällas för vad som helst utan några bevis. Och då är vi inte i en rättsstat längre utan i Kina eller något annat ställe där demokratiska rättigheter inte spelar roll. Detta måste man inse innan man skriker efter fällande domar.

Om min bil hade blivit bränd hade jag blivit skitförbannad, jag förstår frustrationen. Men de poliser som sa att ”Vi vet vilka som gjorde det här” och de politiker som sa ”Vi måste ta i mot detta” menade nog vad de sa. Polisen och politikerna vill inget hellre än att få slut på gängkriminaliteten. Men att veta vilka det var och att få fram bevis är inte samma sak!

Det är den alltmer accepterande hållningen kring narkotika som skapar den enorma ekonomin som håller igång den här brottsligheten. Ingen vågar vittna för att det står så mycket på spel. Det och misslyckanden i det förebyggande arbetet har skapat den här situationen. Men rättsstatliga principer måste alltid väga tyngst, annars är vi illa ute.

Lars Wallgren