För 50 år sedan, natten till den 12 maj 1971, inträffade något nytt och mycket märkligt i Sverige – den stora almstriden bröt ut, en strid som fick stora konsekvenser för den politiska makten.
På natten, för att undgå uppmärksamhet, kommer ett antal utkommenderade norrländska skogsarbetare med motorsågar för att fälla 13 vackra hundraåriga skogsalmar mitt i lövsprickningen. Träden växte i Kungsträdgården, i centrala Stockholm, och stod i vägen för en tunnelbaneuppgång och en galleria. Allt var en del av det stora miljonprogrammets rivningsraseri. Men nu gick något helt fel.
Över tusen människor, unga och gamla, finns på plats i parken, och uppe i träden klänger unga trädkramare. Motorsågsmännen går ändå till attack. Människor skriker och bär sig åt, slås till marken av polisbatonger och piskas av ridande polis. Hästar faller omkull, schäferhundar hugger, allt är kaos.
Media är där och filmar, och hela Sverige ser på. Striden väcker internationell uppmärksamhet. Den store trubaduren Cornelis Vreeswijk spelar och delar av operakören sjunger från Operans balkong intill: låt almarna leva.
Endast en medveten och stark folkopinion och miljörörelse kan rädda de sista resterna av gammelskog.
Efter sex dagars kamp ger man upp, och de socialistiska betongpolitikerna har lidit sitt första nederlag efter årtionden av rivande.
Har vi då lärt oss något under de 50 åren? Är vi aktsamma om vårt gemensamma rum? Bevarar och vårdar vi vårt kulturarv i form av natur eller bebyggelse bättre?
Jo – idag river man inte gamla vackra byggnader lika lätt som förr, men med gamla träd i skogen utanför parkerna är det värre. Där fortsätter kampen om våra sista naturskogar.
Endast en medveten och stark folkopinion och miljörörelse kan rädda de sista resterna av gammelskog undan kalhuggningens förödelse. Så det finns goda skäl att se tillbaka på striden om almarna så här på femtioårsdagen och känna hopp.
Sture Boström, humanist och naturvetare
LÄS MER:Serier: Nya tips från Netflix, SVT Play och Amazon Prime – vecka 19