Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Vi vet utifrån oräkneliga exempel vad som sker med människor som försvinner i denna tystnad, skriver insändaren. Bild: Lisa Arfwidson/SvD/TT
Vi vet utifrån oräkneliga exempel vad som sker med människor som försvinner i denna tystnad, skriver insändaren. Bild: Lisa Arfwidson/SvD/TT

Vi har inte glömt Gui Minhai

Fem år efter hans arrestering måste vi göra klart för de kinesiska myndigheterna att vi inte har glömt Gui Minhai, skriver Peter Nässén.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

Den 17 oktober 2015 blev en svensk medborgare bortförd av ett annat lands agenter vid en semestervistelse i Thailand. Han var försvunnen ända till i januari året därpå då han tvingades framträda i tv i en hårt regisserad föreställning, för att ”erkänna”, något som sedan upprepats ytterligare två gånger.

Mannen heter Gui Minhai och landet är ju Kina. Gui Minhai greps för att i Hongkong hade givit ut böcker som var misshagliga för den kinesiska regimen. Efter en kort tid i husarrest 2017 rövades han bort framför ögonen på två svenska diplomater under tågresa till en läkarundersökning i Beijing. Två år senare (i februari i år) dömdes han till inte mindre än tio års fängelse för att ha lämnat information till främmande makt, alltså Sverige.

Vi vet utifrån oräkneliga exempel vad som sker med människor som försvinner i denna tystnad.

Han nekas besök av svenska diplomater eftersom de kinesiska myndigheterna helt frankt påstår att han inte vill ha någon kontakt och att han har avsagt sig sitt svenska medborgarskap. Förmodligen tror man inte ens att vi tror på detta. Man vill markera sin gränslösa makt. Makt att tvinga människor att hålla tyst. Makt att tvinga dem säga vad som helst. Makt att godtyckligt spärra in människor. Ytterst makt över de misshagligas liv. Ingen i Gui Minhais familj eller någon utomstående har fått veta något om hur han mår, var han är, hur han behandlas. Makten har dragit en slöja av tystnad kring honom.

Vi vet utifrån oräkneliga exempel vad som sker med människor som försvinner i denna tystnad. Tortyr, svält, tvångsmedicinering och sjukdomar gör dem till mänskliga spillror och förkortar deras liv. Gui Minhai levde i Göteborg i tio år. Den diktsamling han skrev i husarrest är det sista vi har hört från honom. I boken ”Jag ritar en dörr på väggen med fingret” uttrycker han sin längtan efter frihet och efter Sverige, det land som han betraktar som sitt nya fosterland. Hans dotter Angela kämpar för hans sak. Amnesty har nu en namninsamling till stöd för honom.

Fem år efter hans arrestering måste vi göra klart för de kinesiska myndigheterna att vi inte har glömt honom.

Peter Nässén

LÄS MER: EU till Kina: Släpp svensken

LÄS MER: Vi måste våga tala om den kinesiska rasismen