Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Vi tillåter inte alltid en öppen diskussion om våra samhällsproblem, menar insändarskribenten. Bild: Erik Mårtensson/TT
Vi tillåter inte alltid en öppen diskussion om våra samhällsproblem, menar insändarskribenten. Bild: Erik Mårtensson/TT

Vi är för konflikträdda!

Kan vi verkligen lösa sjukvårdens kris, äldrevårdens, polisens, skolornas, försvarets, samhällets alla problem om vi inte tillåter oss att se sanningen i vitögat, hur obekväm den än är?, undrar Torbjörn Skånberg.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

Den etablerade komikern Özz Nuyen brukar skämta om svenskarnas uttryck, exempelvis ”Nu är måttet rågat”. När väl måttet är rågat, så förstår ju ”alla” med något förstånd, att nu jädrar är det allvar, något så tokigt kan man bara inte tolerera.

Kanske uttrycket speglar den värld som svenskarna har levt i under århundraden, livet har inte bjudit på några stora avvikelser från det normala.

Men se nu är det annorlunda, någonting har hänt, nämligen den yttre världen har trängt sig på, vi har blivit globala. Ett tvivel ha börjat gro, tänk om vår värld inte längre är den bästa, vi kanske inte längre hänger med. Detta har gjort oss ängsliga, något som tycks yttra sig i att vi blivit allt känsligare för kritik!

Är vi inte bäst i världen, är vi inte smartast av alla, är svenskar inte det bästa folk av alla?

När någon upprörd i tv tar upp kritik, exempelvis angående vår eminenta coronastrategi, börjar programledaren att skruva på sig och försöker snabbt avsluta samtalet. Kritik anses som något som stör den etablerade ”sanningen”. Vi är livrädda för att någon kan slå hål på vår bubbla. Är vi inte bäst i världen, är vi inte smartast av alla, är svenskar inte det bästa folk av alla? Att norrmän, danskar och framför allt tyskar lyser med goda exempel är något vi väljer att blunda för.

Istället känns det bättre att jämföra oss med länder som Iran och Brasilien, då kan vi förnöjt fortsätta med vårt storsvenska ideal.

Andra framstående kulturer tillåter en öppen diskussion och är inte rädda för att sanningen ska komma fram. Men svenskarna är för konflikträdda. Vi tillåter inte alltid en öppen diskussion om våra samhällsproblem. Vi är låsta i ett strikt korrekt-tänk och vi törs inte säga vår innersta mening, då man kan bli beskylld för både det ena eller det andra.

Detta gör att jag misströstar, kan vi verkligen lösa sjukvårdens kris, äldrevårdens, polisens, skolornas, försvarets, samhällets alla problem om vi inte tillåter oss att se sanningen i vitögat, hur obekväm den än är? För att få fram sanningen kanske vi måste trampa på en och annan tå och när först vi har hela sanningen kan vi också åtgärda felen.

Dessutom har jag inget problem med att måttet är rågat.

Torbjörn Skånberg