Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Med viss förtjusning kommer de ilskna alltid, snabbt som ett kobrahugg, på hur de ska hata och djävlas med andra, skriver insändaren. Bild: 20520
Med viss förtjusning kommer de ilskna alltid, snabbt som ett kobrahugg, på hur de ska hata och djävlas med andra, skriver insändaren. Bild: 20520

Varför är vi vakthundar på steroider?

Vi är så jäkla arga, vi rasar och hatar i de sociala mediernas träskmarker. Vi blir kränkta av det allra minsta och beter oss som sköra snöflingor, skriver ”Aller”.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

Vi har aldrig haft det så bra som i dag. Vi har aldrig varit så friska, vi har aldrig haft det så välbeställt – ändå är vi så jäkla arga, vi rasar och hatar i de sociala mediernas träskmarker. Vi gnäller och skäller, minsta lilla sak är ett stort trauma. Ett aldrig sinande fyrverkeri av ilska och dåligt humör sprids på vår stamtrumma internet av människor som ser sig själva som moraliska praktexemplar.

Vi reagerar väldigt starkt på allting och agerar som vakthundar på steroider. Vi blir kränkta av det allra minsta och beter oss som sköra snöflingor. I ett hopplöst navelskådarprojekt framförs åsikter, som oftast faller som torra höstlöv och framförs på ett omöblerat och tondövt sätt.

De känsliga själarna på nätet framstår som primitiva varelser som förefaller ha tillgång till ett outtömligt förråd av otrevligheter. Från min trånga fördomskorsett föreslår jag att de låter merparten av dessa bli kvar i det förrådet. Mitt i allt detta har vi skymningspressen som eldar på eftersom de gillar när det smäller i sargen.

I dag förefaller kontrollförlust och elaka påhopp fungera som en drog för den bekräftelseknarkande digitala mobben.

Jag har inga problem att känna igen bitar av mina egna sämsta stunder, men herregud, det betyder inte att jag likt en hormonstinn tonåring prompt måste inta motsatt åsikt, explodera eller hetsa.

Ibland misströstar jag. Har världen någonsin varit ledsnare, argare och mer uppgiven än nu? I dag förefaller kontrollförlust och elaka påhopp fungera som en drog för den bekräftelseknarkande digitala mobben. Varför kan vi inte längre ha en god ton mot varandra.

Jag var tonåring på 60-talet då fanns det en glupskt lapande entusiasm. Folk var inte så jäkla ilskna – det var liksom god morgon gryning. Då var livet lika mumsigt som en vaniljpannacotta. Det var nya tider och nya vanor. I dag låter vi känslorna ta större plats än förnuftet, vi varvar ur oss testosteron och åker F1-bil över invektiven. Med viss förtjusning kommer de ilskna alltid, snabbt som ett kobrahugg, på hur de ska hata och djävlas med andra.

Vad är då receptet? Kanske är det; Framåt. Bakåt. Marsch.

Aller

LÄS MER: Att skamma andra är ett sätt att slippa egna skamkänslor

LÄS MER: Sociala medier efter döden ofta olöst fråga