Det är för mig en gåta att vi inte öppet ställer frågan! För 20 år sedan fanns de inte. Vi måste våga fråga oss, varför? Den skolan jag växte upp med hade sina problem. Många av dem jag mött (även i vuxen ålder) och pratat med är glada över att det fanns OBS-klasser och smågrupper som hjälpte till att få dem på banan igen.
Att bli hemmasittare är ingens önskan eller val, så varför hamnar en del där? Nu tar många skolor bort särskilda insatser, specialpedagoger och kuratorer som haft denna uppgift. Assistenter och resurser skalas bort och en lärare ska hantera 25–30 elever med väldigt skiftande behov och förutsättningar.
Alla föräldrar vill det bästa för sina barn. Om du har ett barn som vägrar att gå till skolan är frågan vem som bär ansvaret? Hur ska skolan möta och bemöta dessa barn och de speciella insatser de behöver? Är inte det ett samhällsproblem? Inget bara skolan ska och kan hantera.
Jag vill absolut inte skuldbelägga vårdnadshavare utan jag vill få igång en debatt om vilka eller vem som ska ta ansvar.
Jag vill absolut inte skuldbelägga vårdnadshavare utan jag vill få igång en debatt om vilka eller vem som ska ta ansvar. Vi har skolplikt. Vad tycker vårt samhälle (våra politiker och makthavare) att vi ska göra? Det är kärnfrågan.
Med tanke på de nedskärningar som pågår så kanske skolan och framförallt samhället i stort måste göra ett tydligt ’statement’. Med stora klasser och allt färre lärare har vi helt enkelt varken verktyg eller ekonomi för att hantera hemmasittare.
För varje elev vi förlorar till att bli hemmasittare blir vägen tillbaka oändligt svår och för varje år allt mer oöverkomlig. Insatserna måste sättas in tidigt och de måste få kosta!
Jag blev provocerad av vår grundskoledirektör när han i ett tack till chefer, medarbetare och förvaltning sa; ”Vi måste fråga oss om vi gör rätt saker”. Min fråga tillbaka blir om Grundskoleförvaltningen gör rätt saker och om personerna som sitter där vet hur verkligheten ser ut.
Lärare som vägrar låta sig tystas!