Varför diskriminerar vi psykiskt sjuka?

Om en person drabbas av psykisk sjukdom så är kön lång till hjälp inom vården och har du oturen att vara sjuk under semestertider så finns det ingen hjälp alls att få, skriver Eva Källman.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: friaord@gp.se

ANNONS

Våga skala av den vackra fasaden och våga ta ansvar för vår största enskilda sjukdom i Europa, psykisk ohälsa och depression.

Den enskilt största sjukdomen i Europa är depression. Om tre år uppskattar WHO att den är den största sjukdomen i världen. Var femte person i Sverige har någon gång i livet fått diagnosen. Två av tre femtonåriga flickor har psykosomatiska besvär. Det är en fördubbling sedan början på 90-talet.

Vi ser som tur är till att vårt samhällssystem tar hand om våra fysiskt sjuka samhällsmedborgare, med anhöriga. Har vi oturen att drabbas av en psykisk sjukdom så tillhör vi med anhöriga en grupp oprioriterade personer som löper stor risk att inte få hjälp när vi behöver och i värsta fall inte någon sjukvård alls.

ANNONS

Det måste kunna liknas vid diskriminering av människor i ett land där vi påstår att alla har lika värde och samma rättigheter.

Till exempel så har vi som tur är resurser till omedelbar vård både för den drabbade och för anhöriga om en individ drabbas av en akut fysisk skada eller sjukdom. Om en person däremot drabbas av exempelvis anorexi, bullimi eller ortorexi så är kön lång till hjälp inom vården och har du oturen att vara sjuk under semestertider så finns det ingen hjälp alls att få. Det innebär en olidlig stress både för drabbade och anhöriga och dessutom en stor risk att sjukdomsförloppet eskalerar och blir livshotande.

Varför diskriminerar vi psykiskt sjuka människor och hur kan det vara tillåtet?

Astrid Lindgren: ”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

Eva Källman

ANNONS