Jag har två föräldrar i samma region, men med 20 mil mellan. Den ena bor i sin villa, har bil och är 84 år, den andra är 94 år och bor på ett äldreboende. Vi kan kalla dem K och B.
K som bor i villan, kan ta en promenad på morgonen med sina grannar och på eftermiddagen ta sin bil och hälsa på vänner vid en sjö. Där fikar de, tar ett bad och sitter och pratar och umgås. Såklart med behörigt avstånd. Handlingen sköts via affären som ordnat packning och som kan hämtas upp när K åker hemåt.
B som bor på äldreboendet, får inte komma ut, mer än på en liten balkong. Besök kan bokas, en halvtimma/vecka. Det ska ju finnas tider för alla som vill besöka de på boendet. Då sitter man på varsin sida glasskärmen och med långt avstånd, vilket gör att det är svårt att höra. Man får inte kramas eller ge varandra någonting, på grund av smittorisken. Personalen däremot kan ta buss eller spårvagn till sitt arbete, gå ut och träffa vänner och familj på ledig tid, och nu också åka utomlands en vecka och ändå få lov att ta hand om de boende och till och med ge dem en kram.
Varför inte ta vara på familjen som kan ta med sina nära och kära på en promenad eller biltur?
Nu har ni förlängt detta fängelse till 31 augusti! ”Det finns en uppgift för alla som driver äldreboenden att se till att man inte blir isolerad” säger Regeringen, men då har man aldrig varit på ett boende. På vissa avdelningar är det två personer som arbetar under helgen och har då tolv inneboende att ta hand om. Hur ska det fungera? Varför inte ta vara på familjen som kan ta med sina nära och kära på en promenad eller biltur?
Jag går med tunga steg från mitt besök då B ropar ”Jag orkar inte med detta fängelse längre. Varför får jag inte komma ut i en park, åka till havet eller ta en fika ihop med min familj? Ni har ju bil och jag kan sitta i baksätet. Jag dör hellre imorgon om jag kunde få en kram innan du går!” Och tårarna trillar ner för kinderna.
Ni, regeringen, har svikit alla äldre och deras barn och har förstört sommaren för oss.
Mimi