Min man tvingades för en kort tid sedan söka akutvård på Sahlgrenska universitetssjukhuset, Sveriges största sjukhus och ett av de största i norra Europa.
Så här kan en dag i vården se ut för en betraktare: glatt överraskade kunde vi konstatera att endast fyra eller fem patienter väntade i akutintagets väntrum. En sönderslagen kur i plexiglas vittnade om hårda tag. Tv-displayens rullande informationstexter gav talande uttryck för vårdens situation: hot och våld mot personal polisanmäls, sjukhuset kan anvisa patient som uppsöker akut vård till en vårdcentral.
Jag väntade på min man under några timmar i väntrummet. Under den tiden kunde jag konstatera så mycket som tre incidenter då den vänliga mottagningssköterskan konfronterades med hårda ord, kravställande och missnöje från upprörda uppsökande patienter. De gav uttryck för en total brist på förståelse för att olycksdrabbade patienter förda i ambulans och svårt sjuka, helt enkelt, måste prioriteras.
Min man fick vänta i 8,5 timmar på läkare. När läkaren väl kom in ursäktade han sig och sa att han varit ensam akutläkare hela den dagen.
Då var det synd om min man som i smärtor och med oklara besked fått vänta så länge. Men det var också synd om den stackars (unge) läkaren, som under hela denna dag måste ha genomlidit en omänsklig stressituation – ensamhet i uppgiften, troligen rädd att bedöma fel och göra fel.
Om alla dagar ser ut som denna på akuten, på ett av norra Europas största sjukhus, har vården större problem än jag kunnat mardrömma om.
Jag utgår från att alla våra regionpolitiker i Västra Götaland (det vill säga 744 heltids- eller fritidspolitiker, i jämförelse med Stockholmsregionens 436 och Skånes 282) är medvetna om situationen och förstår att valfläsk i dessa tider inte duger för oss göteborgare.
Marie Jörgensen
LÄS MER:Uppsving för V i regionen – men svåra läget riskerar att kvarstå efter valet