Tack Mikael Öström för din debattartikel ”Skamligt hur ni straffar oss som valt vårdyrket” (GP 4/3). Det berörde mig djupt, med många blandade känslor.
Jag blev en stolt sjuksköterska 1976 och barnmorska 1993. Åren därefter utbildade jag mig på många olika sätt, mest för att förkovras inom min profession. Mina kunskaper har använts på arbetstid.
Jag har varit hemma med tre barn och arbetat deltid tills de lämnat hemmet. Och nu straffas jag med en pension som jag inte kan leva på. Alla dessa år, helger och kvällar, alla dessa julaftnar och midsommaraftnar utan familjen.
LÄS MER:Undersköterskan Anna-Karin har jobbat på plats under hela pandemin
Jag har alltid haft en känsla av att vården har klarat sig tack vare oss, de solidariska anställda som arbetat över, dragit in semestrar och tagit extra dagar på tid som behövts för vila.
En gång under en period för länge sedan vågade vi inte längre svara i telefon för att undvika bli befordrade in. Då började cheferna ringa från privata telefoner. Det var inte roligt för dem heller! Jag svarade en gång att jag tagit ett glas vin och fick svaret "sov ett par timmar och ta en taxi". Detta är länge sedan men det är sant!
LÄS MER:Samira ansvarade ensam för 13 nyfödda på BB på Östra sjukhuset
Det är för sent för mig nu, men er som jobbar uppmanar jag: ge er inte. Vi är duktiga, välutbildade, ansvarstagande och, för det mesta, älskar vårt jobb.
Och vi ska ha betalt för det!
Ulla Alfsdotter
LÄS MER:Branscherna som skriker efter folk – här är de hetaste yrkena
LÄS MER:Sverige har fortfarande långt färre iva-platser än övriga Europa