Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Ambitionen att skydda gamla och sjuka är naturligtvis god, men det måste kompletteras med att stärka hälsan, menar insändarskribenten. Bild: Martina Holmberg / TT

Våra äldre behöver fysisk aktivitet!

Hälso- och sjukvården – och inte minst hemtjänst och annan omsorgsverksamhet – måste ge våra isolerade äldre möjlighet till mer fysisk aktivitet. Att sakta tyna bort – psykiskt såväl som fysiskt – går inte att försvara, skriver Claes Annerstedt.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

”Snart ska de särskilda rekommendationerna som gäller för 70-plussare lättas på – och det ska vara möjligt att fira jul med släkten!” Detta uppgav vår statsepidemiolog i förra veckan i Aktuellt. Samtidigt påpekade han att de lättnader som planeras inte gäller äldreboenden och mycket sjuka personer. Att skydda varandra, att skydda oss själva och inte minst att skydda våra äldre och allra sköraste är självklart av högsta prioritet. Men vi måste också ha klart för oss att denna långvariga isolering redan har pågått i ett halvår – och alltså beräknas bli minst ytterligare minst fyra månader, enligt Tegnell.

Förutom de praktiska problem och den sociala isolering som det innebär att vara ”inlåst” på exempelvis ett äldreboende i upp emot ett år, så medför det också en rad alldeles uppenbara hälsoproblem för våra äldre.

Att bli sittande under månader får ödesdigra konsekvenser.

Min svärmor, en fysiskt aktiv 86-åring har nu varit instängd på ett äldreboende i sex månader utan möjlighet till fysisk aktivitet. Besöksförbud råder, hon får inte lämna äldreboendet och personalen har inga möjligheter att gå ut på promenader med henne på grund av underbemanning. Förutom att hon är förtvivlad över den uppkomna situationen, så har bristen på fysisk aktivitet medfört fysiska besvär. Detta innebär att hon nu enbart kan förflytta sig hjälpligt med hjälp av rullator. Om ytterligare fyra månader är risken stor att hon är helt immobil! Vilken livskvalitet är detta?

Ambitionen att skydda gamla och sjuka är naturligtvis god, men det måste kompletteras med att stärka hälsan. Att bli sittande under månader får ödesdigra konsekvenser. Fysisk aktivitet har positiv effekt på flera riskfaktorer och god kondition och styrka ökar förutsättningarna att klara isoleringens påfrestningar. Budskapet är därför att både hälso- och sjukvården – och inte minst hemtjänst och annan omsorgsverksamhet – måste ta detta problem på allvar och mobilisera för möjligheter till ökad fysisk aktivitet för våra isolerade äldre. Att sakta tyna bort – psykiskt såväl som fysiskt – går inte att försvara.

Claes Annerstedt