Om jag hade vetat att det fanns ett sätt att slippa mörkret inombords hade jag inte väntat så länge. Om jag hade vetat att det fanns ett sätt att bli en bättre människa hade jag börjat tidigare. Jag var under en lång tid alltför snäll mot mig själv, när jag mådde dåligt tillät jag mig att sitta stilla i soffan och tycka synd om mig själv. I medelåldern förstod jag – att hade det inte blivit bättre på tjugo år så skulle de inte bli bra de nästföljande tjugo åren heller.
I takt med att pulsen ökade var det som om de grå molnen som fanns i min hjärna skingrades
Jag började motionscykla, korta sträckor till att börja med men det var mer än mina muskler någonsin gjort. Så småningom kom jag igång med löpning och efter ett tag insåg jag hur viktigt det var med starka mag- och ryggmuskler, så jag började styrketräna. För att slippa att slita i onödan på fyrtiofemåriga leder började jag springa på skogsstigar och terränglöpningen var ett faktum.
Skogspromenader i all ära men det som i mitt fall verkligen hjälpte var att pressa mig lite hårdare än jag egentligen ville, vågade och var van vid. Jag cyklade och sprang längre och fortare för varje gång och jag vågade ta i mer och mer. Sol, syre, grönska och fysisk ansträngning blev mitt recept på en ljusare vardag. I takt med att pulsen ökade var det som om de grå molnen som fanns i min hjärna skingrades och fram kom en molnfri klarblå himmel.
Fokusera på det positiva.
Allt sitter i hjärnan.
Runabout