Tidölagets regering överväger att retroaktivr återkalla permanenta uppehållstillstånd och devalvera dem till att vara tidsbegränsade. Detta ger mig en klump i magen.
När jag i början av 80-talet som stipendiat kom till Uppsala och efter stipendieåret stannade kvar som doktorand, var det under hela doktorandtiden oklart, om jag sedan fick stanna i Sverige där jag snabbt hade slagit rot.
Jag kom från Västtyskland, Sverige var inte med i EU då, och jag kom från "Långtbortistan” i Invandrarverkets ögon, trots en svenskfödd mormor. Lyckligtvis ville ASEA anställa mig efter doktorsexamen, tog på sig pappersskyfflandet och sökte dispens. Jag fick permanent uppehållstillstånd till slut.
Men åren av osäkerhet har lämnat djupa spår i själen, fortfarande blir jag så ångestfylld vid radio- och tv-inslag om utvisningshotade personer att jag lämnar rummet, byter kanal eller stänger av.
Så jag kan verkligen sätta mig in i hur det kommer att kännas att retroaktivt degraderas till ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, med ångest och oro om man får stanna eller ej. Hur ska man då orka etablera sig i landet, lära sig språket, söka jobb och bostad och så vidare, när oron ständigt gnager?
Thorsten Schütte
LÄS MER:Maria Malmer Stenergard: Sverige måste ha rätt invandring
LÄS MER:Ny lag väntas tredubbla ansökningar om tillfälliga uppehållstillstånd
LÄS MER:Diella, 9, tvingas säga hej då till sina vänner – utvisas efter åtta år i Sverige