Jag föddes vid vägens bokstavliga slut. Mina närmsta grannar bar ännu in vatten och smög iväg till utedassen. Hängde nyckeln vid dörrkarmen var Anna, Rudolf och Frans-Oskar inte hemma. Då knackade jag inte på.
Slantarna var ännu sällsynta småttigheter, men gudstjänsterna och gentjänsterna desto fler. Det enda vidlyftiga var bouppteckningarna och dess digra listor över varje minsta skapad pinal.
Nog borde jag väl vid det här laget ha vant mig vid nutidens raska gång, men ännu känner jag av det knappa slitandet och rappa slänget i mitt inre djup. Därför häpnar jag över elsparkcyklarna.
Under den gångna veckans gammalmodiga cykelturer har jag verkligen kunnat öva upp mitt huvudräknande. Hela 649 av dessa nutida transportörer har jag noterat. Fyrtio av dem var i tjänst; mötte mig eller spurtade förbi. Annorlunda uttryckt var uppseendeväckande nittiofyra procent stillastående – parkerade eller alltför ofta omkullvräkta.
Mitt i räknandet vaknar ännu ett minne: min forne cykelhandlares hustru lärde sig aldrig att hantera velocipeden, det raska transportmedlet med styre, kedja och ringklocka. Ja, det var en annan tid: här och var hade cykeln inte ens fått sitt nutida namn.
Vad lär vi oss månne av denna levnadsrepetition? Nog att vi stadigt och ständigt förvandlar allting omkring oss. Ska även jag rätta in mig i elsparkcykel-ledet? Ingen gång bör vi väl uttala ett tvärsäkert ALDRIG utan tvärtom bjuda in reflekterandets tänk-om-tänkande. Men, nja! Med handen på mitt hållbara framtidshjärta uppfattar jag tydliga inre viskningar om att istället trampa vidare på min härliga gammeldagshoj.
Lars Josefsson, transportpedagog
LÄS MER:Kanalen är full av sparkcyklar och kundvagnar
LÄS MER:Efter problemen med elsparkcyklarna – parkeringsplatser ska testas