En dag förra veckan steg jag av spårvagnen vid hållplats Olivedalsgatan tydligen påverkad av värmen. Upptäckte att benen inte riktigt ville bära. Detta uppmärksammades av en familj på tre personer som hjälpte mig till sittplats.
Mamman ilade iväg till närmaste apotek för att införskaffa vätskeersättning. Pappan och en liten dotter stannade kvar för att hålla uppsikt över min situation. Flera av deras spårvagnar passerade förbi och jag tyckte att de kunde åka när mamman kommit tillbaka. ”Vi åker inte förrän vi ser att du kan komma iväg ordentligt”.
Jag vill med detta tacka för hjälp och omtanke med en hälsning att jag kom hem ordentligt och att benen bär igen.
Om jag fick betala för de två tuberna med vätskeersättning? Nej! All heder åt sådana människor!
Yr 77-åring