(Apropå på pensionen)
Jag är nittiotvå och fattigpensionär,
mitt slit har inte räckt till.
Hos socialen jag både gråter och svär
för att tilldelas en välförtjänt "refill".
Mina kläder är slitna, tänderna likaså,
men beskedet är ständigt "njet",
handläggar’n kan eller vill ej förstå
att för ett bättre liv jag slet.
Mina barn är även pensionärer
och borde ha ett bättre liv.
Men de sina barn och barnbarn försörjer
vilket underbart perspektiv.
Nu är vi snart vid "undantaget"
för hundra år se’n helt normalt.
Det är i landet nå’t som är galet
Sverige måste ändras radikalt.
Men med de politiker vi har,
hoppas ej på några under,
dom har en invand repertoar
som leder till mången blunder.
Gösta