Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Socialtjänstlagen drabbar hemlösa och stigmatiserar

Hemlösa som saknar en bra relation till sin handläggare kan bli offer för beslut. En fast punkt i livet som man kan kalla hem borde hanteras utifrån den rättighet det är. Alla dagar, alla årstider, året om, skriver Louise Andersson, socionom och läkarstudent.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

Två exempel från mitt yrkesliv som socionom:

En person med ett långvarigt missbruk bor på ett nyktert boende för missbrukare. Personen är nykter en vecka men kommer påverkad en dag och hen blir avvisad från boendet. Personen går till socialtjänsten som ger avslag för akutboende då hen inte ansetts ha planerat för sin situation. Konsekvensen blir att personen sover utomhus och hamnar i en situation där risken är stor att drogbruket fortsätter. Personens chans att kunna behålla sitt boende minskar.

En person som är beviljad akutboende är inte på boendet på två dagar och hen hör heller inte av sig. Eftersom personen inte nyttjar insatsen blir hen utskriven. Då personen återkommer efter fyra dagar är hen inte välkommen. Om personen vill ha hjälp med nytt boende får hen gå till socialtjänsten och söka igen. Personen är odiagnostiserad men känd sedan tidigare av att ha ett mönster av flyktbeteende och tillitssvårigheter. Sannolikheten för att hen söker hjälp igen minskar och personen riskerar att leva ett liv utan stöd som hen egentligen är i behov av. Hens relation till samhället försämras och stigmatiseringen ökar.

Socialtjänstlagen är en ramlag på gott och ont. Det är bra att att kunskap om den enskilde kan vara styrande i de beslut som fattas. Men det innebär också att personer som saknar en bra relation till sin handläggare kan bli offer för beslut som istället tas i lojalitet mot budgeten. Det växer också fram olika synsätt inom olika verksamheter kring hur lagen ska tolkas och omtanken om den enskilde, som borde genomsyra allt socialt arbete, tenderar att variera.

En fast punkt i livet som man kan kalla hem borde hanteras utifrån den rättighet det är. Normen bör vara att människor oavsett skäl till hemlöshet ska kunna försäkras tak över huvudet. Alla dagar, alla årstider, året om. Det ska vara lika självklart som att den som är diabetessjuk har rätt till sitt insulin oberoende av hur mycket socker hen äter.

Louise Andersson, socionom och läkarstudent

LÄS OCKSÅ: Hemlösa försvann ur statistiken – men ingen vet vart

LÄS OCKSÅ: Johanneskyrkan som ett andra hem för Marie

LÄS OCKSÅ: Tiotusentals hemlösa i Sverige: "Det är bråttom"

LÄS OCKSÅ: Även papperslösa måste kunna få hjälp som hemlösa