En sak som förvånat mig beträffande den nästan globala skolstrejken för miljön är att tystnaden är total från skolans företrädare. Lärare, rektorer, skolpolitiker borde protestera i högan sky över missade undervisningstimmar och sönderryckta scheman.
Föräldrar skulle gå ut i protesttåg mot oskicket och ledande politiker skulle vara extra allvarstyngda i media.
Vad händer i stället? Jo, Stefan Löfven, vår statsminister och gammal fackföreningspamp, uttalar inför Europaparlamentet berömmande ord om strejkens initiativtagare.
Nästa förslag från Greta Thunbergs sida var att även "arbetande" människor skulle följa elevernas exempel. Fackens svar var välgörande snabbt och nekande.
Vi kan ju försöka tänka oss in i hur patienter och sjukhusledning skulle reagera om läkare och sköterskor lämnade sina arbetsplatser varje fredagseftermiddag för att strejka. Hur kunder och ledning skulle reagera om Ica-personalen lämnade sina poster under värsta kundtillströmningen. Påven skulle inte bli glad om prästerna strejkade och lämnade förtappade katoliker i vånda vid utebliven bikt. Det skulle bli ett väldigt väsen. För att inte tala om vad som skulle hända om lärarna strejkade. Föräldrauppror.
Men så här långt är det knäpptyst. Varför?
Göran Lindberg