Moderaternas partiledare Ulf Kristersson poserar i jägarutstyrsel med slogan: ”Stärk gränsen” medan jag skrollar igenom nyheterna.
Känslostormar sprids inom mig. På andra nyhetssidor läser jag att 33 turkiska soldater nyligen har fallit offer i stridigheterna i Idlib, Syrien och att Turkiets president Erdogan har valt att öppna gränserna mot Europa. Farhågan om att flyktingarna kan tänkas ta sig till Sverige och ta kol på vårt välfärdsystem verkar vara varje svensks värsta mardröm.
Jag lyckas, med ett par djupa andetag, stilla de rasande känslostormarna. Helt plötsligt känner jag mig helt nollställd. Tom på känslor.
För 26 år sedan flydde min mor kriget i Somalia. För 26 år sedan kände mina föräldrar samma farhågor som nu ödelägger de syriska flyktingarnas hjärtan.
Samtidigt som Sverige förbereder sig för det värsta, är Grekiska poliser i full färd med att kasta tårgas mot föräldrar och barn som flyr för sina liv och hoppas på att finna säkerhet i väst. Men ack, en av de tusentals flyktingar som försökt ta sig över gränserna skjuts ihjäl av grekiska poliser. Och kort därefter publiceras Ulf Kristerssons bild på moderaternas Facebook-sida.
Var har empatin tagit vägen? Visst bör gränserna stärkas men är det inte redigt illa att Moderaterna väljer att lägga ut detta efter att grekiska poliser dödat en flykting? Är det bara dålig tajming eller? Frågorna hopar sig.
Trots frustrationen jag känner är jag ändå så sjukt tacksam att jag kan sitta i säkerhet i mitt eget hem och skriva ned mina tankar kring ämnet. En frihet de syriska flyktingarna inte har.
Och jag måste tillägga att jag minst sagt är tacksam över att mina föräldrar lyckades fly då och inte nu. Annars hade kanske ett annat öde väntat dem.
Nawal Ali