Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: HENRIK MONTGOMERY / TT

Ska man ständigt behöva vara rädd?

Man läser dagligen hur unga, gamla blir rånade och misshandlade. Av gäng. Vilka är dessa gäng? Det är medias viktigaste uppgift att rapportera. Så att vi möjligen kan förstå och förhålla oss, skriver signaturen Helt uppgiven.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

Själv är jag född på 1940-talet. Det fanns inte på kartan att man skulle göra något sådant. Försökt ingjuta samma moral till mitt eget barn. Barnet stod upp för det tills det åsåg krossning av busskurer för 20 år sedan. Påtalade att det inte var rätt. Knogjärn rätt i ansiktet direkt. Till sjukhus och polisen menade att barnet skulle vara tacksamt för att det inte var kniv. Det barnet släppte sin mors moral där och då.

Det barnet släppte sin mors moral där och då.

Utmanade själv rejält en gång för några år sedan. Blev kraftigt hotad och kallad ”jävla blatte-kärring”. Vakade hela natten för att vårt hus inte skulle brinna av hämnd.

Öppnar inte ytterdörren utan att först kolla vem som ringer på. Larmat högt och lågt efter tre inbrott. Åker inte in till centrum, nu inte ens till närmaste köpcenter.

Så där tänkte jag inte att livet skulle bli. En form av husarrest, enligt mig.

Vad tycker ni om läget? Rakt och ärligt!

Helt uppgiven