Jaha, då har man passerat 40 och kan konstatera att livet inte riktigt blivit som man tänkt sig. Med diagnos och deltidsjobb får man ta en dag i taget och hushålla med energin. Det går hyfsat.
Däremot har jag svårt för andra människors totala övertro på sin egen hälsa. Att de tar sin friskhet för given och därmed inte ens kan ta in att andra inte har samma tur. Klart att man orkar med precis allt, klart att man ska jobba heltid, klart att man ska resa, klart att man ska tjäna pengar och bränna pengar i en rasande fart. Hur vore det med lite ödmjukhet, lite förståelse?
Vem som helst kan få en diagnos, både psykisk som fysisk. Jag längtar efter den dag då följande konversation möts av beundran i stället för skepsis: ”Vad händer i helgen?” ”Så lite som möjligt.” Jag kanske också tycker att min uteplats ser tråkig ut, men om jag inte orkar snygga till den är jag väl knappast en sämre människa för det?
Vingklippt
LÄS MER:Utmattningsepidemin handlar inte om prestationsprinsessor
LÄS MER:Tina mobbades på jobbet – sjukskriven fyra år senare