Klassretoriken från S och LO ekar allt tommare i takt med att Januariöverenskommelsens 72-punktsprogram genomförs. Trovärdigheten är naturligtvis begränsad när den faktiska politiken går på tvärs med det retoriska. Och sannolikt är det också just därför som ljudnivån skruvas upp, ty tomma tunnor skramlar som bekant mest.
Tomma tunnor eller inte så hann S och MP trots allt trumfa igenom en del skattehöjningar innan Januariavtalets undertecknande. En av dessa höjningar gällde skatten på sparande inom Investeringssparkontot, ISK. 2018 höjdes schablonskatten med 0,75 procent samtidigt som en miniminivå för beskattning infördes. Sparformen har varit en veritabel succé där antalet sparare strömmat till i både omfattning och till sparat belopp.
De senaste årens ökade ekonomiska klyftor förklaras till betydande del av ökade priser, främst på fastigheter och aktier. Den som stått utanför har inte bara fått en negativ avkastning på sparkontot utan också halkat efter dem som haft sina slantar placerade på börsen eller i en fastighet.
I stället för att straffbeskatta sparande på börsen borde politiken arbeta för att öka kunskapen om aktier och stimulera till ökade investeringar. Det vore en betydligt bättre strategi för att minska de ekonomiska klyftorna.
Sivert Aronsson
Göteborg