Statsminister Magdalena Andersson lät i Ekot (3/7) inte som den starka och respekterade röst för frihet och mänskliga rättigheter som svenska stats- och utrikesministrar ofta säger att Sverige ska vara. Andersson kunde inte svara klart på frågan om Turkiet är en fungerande demokrati: ”Det beror ju så klart på vad man lägger i begreppet demokrati”, sa hon, och tillade att det hålls allmänna val i Turkiet.
Att regeringen fick igenom ett avtal med vaga formuleringar som inte tvingar Sverige att urskillningslöst utvisa kurder eller sälja vapen till Turkiet var inte så illa. Speciellt då Nato-medlemmarna och riksdagsmajoriteten inte tycktes stödja en kompromisslös svensk hållning gentemot de turkiska kraven. Det, och att Nato-medlemskapet inte är helt i hamn än kanske förklarar att statsministern lindar in orden om president Erdogans regim i bomull.
Dessutom undviker regeringen helst att benämna andra länder som demokratier eller diktaturer då detta, enligt utrikesminister Ann Linde, som själv inte velat klassa Kina som en diktatur, leder till diskussioner om vad ett land är.
Vi talar om ett Turkiet som av Freedom House klassas som ”icke fritt” när det gäller uppfyllandet av politiska rättigheter och medborgerliga friheter. Vore det ett brott mot diplomatisk sed att kalla Turkiet för ofritt eller med ett graverande demokratiunderskott, åtminstone?
Ann Linde har menat att många och starka reaktioner är ett sätt att påverka länder och motverka demokratins tillbakagång. För detta krävs att en spade kallas för en spade. Men får regeringen stöd från Nato och riksdagen att använda klarspråk om Turkiet?
Niclas Kuoppa
LÄS MER:Statsministern: ”Vi utvisar inte svenska medborgare”
LÄS MER:Sluta dansa efter Erdogans pipa – ställ krav i stället