Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Fredrik Sandberg/TT

Politikernas ovilja en ond dröm

Politikernas ovilja att gå från ord till handling när det gäller klimatet känns som en ond dröm. Det är som att vara instängd i ett brinnande hus med människor som vägrar ta fram brandsläckaren, skriver Ingela Björck.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

Den mänskliga civilisationen kan kollapsa kring 2050, när klimatförändringarna gjort stora delar av jorden obeboeliga med svält, flyktingströmmar och konflikter som följd. Det skriver Australiens före detta ÖB Chris Barrie i förordet till en ny forskningsrapport. En före detta ÖB kan inte avfärdas som någon hispig miljömupp, så hans bedömning oroar mig.

Men Sverige har ju en klimatlag, som säger att vi efter 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären. Är inte det lugnande?

Tyvärr inte. Lagen hade varit bra om den innehållit tydliga åtgärder och styrmedel, men det gör den inte. Och en lag som bara ställer upp mål men inte visar hur de ska nås är ett tandlöst dokument – en feelgood-produkt som kanske kan lugna medborgarna men inte leder till några reella förändringar.

Det som sker går i själva verket åt helt fel håll. Till exempel:

• Medan utsläppen i Sverige enligt klimatlagen borde minska med minst sex procent per år (andra beräkningar ger ännu högre siffror), så ökade de med nästan en procent förra året.

• Regeringen har inte kunnat eller velat stoppa Preemraffinaderiets utbyggnadsplaner, som kommer att fördubbla anläggningens utsläpp och gå rakt emot Parisavtalet och alla andra klimatmål.

• Inte heller har man sagt ett tydligt nej till Arlandas planer på att fördubbla sin flygtrafik.

• Sverige har också fortsatt ge miljardbelopp i exportkrediter till fossila investeringar i bland annat ryska Arktis, Saudiarabien och Uzbekistan.

Jag har svårt att förstå hur det kan se ut så här, när alla partier erkänner klimathotet som ett akut problem. Beror det på inkompetens, svaghet eller påtryckningar från intressegrupper som inte vill se några förändringar?

Politikernas ovilja att gå från ord till handling känns som en ond dröm. Det är som att vara instängd i ett brinnande hus med människor som vägrar ta fram brandsläckaren – eller som kontaktat brandkåren bara för att få höra att brandkåren lagts ner…

Ingela Björck