När jag läser artikeln i GP 17/4 om hur Birgit Falks döttrar har upplevt sin mammas bortgång på Granlidens äldreboende blir jag inte ett dugg förvånad. Jag är pensionerad undersköterska och har arbetat på flera äldreboenden i västra Göteborg. Nu vill jag bara bekräfta hur personalen, även på min tid, inte blev lyssnade på när vi framförde våra synpunkter på exempelvis vår arbetsmiljö.
Vi arbetade ofta med otillräckligt antal personal, i synnerhet på helger och under sommarhalvåret. Dessutom var många av vikarierna outbildade och ofta med otillräcklig kunskap i svenska språket, vilket naturligtvis gjorde arbetet tyngre för oss andra när det blev ”skarpt läge”. När vi påpekade bristerna för våra chefer kunde man till exempel få till svar, ”om ni inte trivs får ni söka ett annat jobb”.
När vinterkräksjukan härjade, som den gjorde minst en gång per år, uppmanade chefen oss att gå hem och ta åtta vitpepparkorn.
När vinterkräksjukan härjade, som den gjorde minst en gång per år, uppmanade chefen oss att gå hem och ta åtta vitpepparkorn, så skulle vi som personal klara oss från illamående och sjukskrivning.
Jag förstår att Birgits döttrar var och är frustrerade över att inte bli lyssnade på och beklagar att deras mamma fick avsluta sitt liv på det här sättet. Det är ovärdigt både för henne och för familjen!
Birgitta
LÄS MER: 80-åriga Birgit dog på smittodrabbat äldreboende
LÄS MER: DEBATT: Usla arbetsvillkor bidrar till smittspridningen på äldreboenden