Replik
till Realisten, 20/5
Enligt mina erfarenheter var det i mitten av åttiotalet, som ordet "utmaning" började användas i stället för problem. Det inträffade när någon chef uppenbart ställt till det med mindre väl genomtänkta beslut. Genom våra konsulter fick vi veta att det gick till på precis samma sätt inom andra företag. Innebörden var att genomförande avdelning inte förstått eller klarat det givna uppdraget. När vi hade en utmaning var det enbart symptomen som skulle angripas, allt annat befarade vi skulle leda till uppkomsten av så kallade samarbetssvårigheter.
Förmodligen kommer detta språkbruk till användning under chefsutbildning och MBA-studier. Spridningen har i varje fall varit snabb och genomgripande. Under nittiotalet tillkom ett nytt begrepp i de högre chefernas terminologi. När en utmaning var av sådan dignitet att den ledde till märkbara svårigheter för företaget, togs det "time out". Det påpekades då med eftertryck att "strategin är korrekt och ligger fast". Tills vidare kunde vi i varje fall återgå till det gamla. När utmaningarna blev ett problem löstes de på enklast möjliga sätt.
Särskilt i politiska kretsar har ordet utmaning kommit till flitig användning. Det betyder förstås att det finns ett behov. Problem bör lösas och det innebär inledningsvis att komma fram till orsakerna. Detta kan måhända leda till obehagliga upptäckter och det vill man ju inte riskera. Då är det bättre att i stället ansvarsfullt konstatera att "vi står inför en allvarlig utmaning". Sedan är saken ur världen.
Det verkar inte som om innebörden i nämnda språkbruk förändrats med tiden. Det är säkerligen här för att stanna. Språket förändras snabbt i många fall, men här "känns det som att" framtiden är problemfri. Tallyho, som en välkänd och högt aktad filosof brukar säga.
Luttrad pensionär