I artikeln om livstidsstraff i GP 16/9, om det bestialiska mordet på 17-åriga Wilma Andersson, där Leif GW Persson tvivlar på att livstidsstraff får ner antalet mord, uttalar sig Anders Domert, en av de fyra rådmän i Örebro som avgör om ett livstidsstraff kan kortas till tidsbestämt. Han säger bland annat ”Varje fall är unikt. Det handlar om att göra en bedömning för hur mycket tid som krävs för att en livstidsdömd ska kunna förberedas för ett liv i frihet.”
Själv tänker jag att viktigare är för en förtida frigivning av mördare att allmänheten, i synnerhet offrets anhöriga, är förberedda på att mördare, som i morden på Lisa Holm, Wilma Andersson och Kim Wall där gärningsmännen visat en djurisk grymhet bortom allt mänskligt beteende, rör sig fritt i samhället. I USA hörs anhöriga till offret vid eventuell förtida frigivning av mördare. Detta borde också tillämpas i Sverige.
Varför skulle anhörigas behov av hämnd vara mindre värt än samhällets? Straff i paritet med gärningen, som livstid vid mord, visar samhällets medkänsla med offrets lidande och ger anhöriga ro.
Lars