Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Johan Nilsson/TT
Bild: Johan Nilsson/TT

Fria ord: Min rädsla för polisen hade försvunnit

Jag insåg att jag numera ser på polisen liksom jag ser på min läkare, någon jag går till när jag har problem, skriver insändaren.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

Ibland blir man så chockad av en händelse, att det tar väldigt lång tid innan att man kan sätta ord på meningar och tankar. Mordet på en polis i mitten av Europa och i ett land som Sverige är så chockerande, att det tar dagar, från att höra nyheten, tills att man kan uttrycka sympati.

Jag kommer ihåg hur jag attackerades av polisen och säkerhetsstyrkorna i mitt eget land (Iran) och tvingades lämna mitt hemland. Såvitt jag kan minnas var denna rädsla inte konstig för mig då även andra medlemmar i min familj tidigare hade attackerades vid upprepade gånger av polis och säkerhetsagenter på grund av att vi hade andra politiska åsikter. Exempel på en sådan händelse, med polisens våld och press mot min familj, var min kusin (1) som deltog på sin väns examensfest vid ett tillfälle. Då stormar säkerhetspolisen in och jagar min kusin som försöker fly därifrån. Han ramlar i sin panik ner från sjätte våningen och bryter ryggraden, och därmed blir förlamad för resten av sitt liv (1). Allt detta för att motverka att unga, bildade individer skall få samlas i större grupperingar eller skaror.

Rädslan av polisen institutionaliserades i mig fram till den dag jag väntade på min fru i Brunnsparken. När jag satt vid fontänen, fångade en berusad man min uppmärksamhet. Jag tittade noga på honom och sa till mig själv att han skulle kunna skada någon på grund av sitt tillstånd och att polisen runt honom verkligen väntade med att gripa honom. Till min förvåning, innan något hände, närmade sig två poliser och började prata och lugna ner den berusade mannen. Ändå väntade jag fortfarande på ett mer våldsamt agerande från dem, men då tog poliserna istället fram ett bandage från en liten låda på bältet och började rengöra den berusade manens ytliga sår på huvudet.

Där och då rullade hela min tid i Sverige framför mina ögon som en snabbrepris. Jag insåg att under hela denna tid och i alla situationer, när min blick riktats mot svensk polis, var det första jag sett ett leende. Jag hade aldrig sett en polis med ett första hjälpen kitt fäst vid bältet tidigare heller. Jag hade aldrig sett, i mitt eget land, att en polis pratar med personen för att hjälpa eller försöka lugna situationen på liknande vis.

Jag insåg att min institutionaliserade rädsla för polisen hade försvunnit. Jag insåg att jag numera ser på polisen liksom jag ser på min läkare, någon jag går till när jag har problem.

Jag frågade mig själv, hur kan någon, även med en annan kultur, vilja skada dessa milda väktare?

I slutändan, kan jag bara hjärtligt beklaga sorgen till det svenska polisväsendet och som en del av det svenska samhället.

Mazdak Bakhtiari