Bara för att något är möjligt är det inte säkert att det är rätt och rimligt, som Elisabet Wahl så sant skriver om företeelsen att åka pulka på en kyrkogård (GP Debatt 19/1).
Det leder tankarna till ett oförglömligt möte en vårdag för länge sedan. Det hände sig vid den tiden då krokusarna slagit ut i Vasaparken. En liten flicka vadade fram i blomsterhavet och, likt en mycket liten skördetröska, avverkade all lila växtlighet i sin väg. Den enda inom synhåll, som kunde tänkas vara tröskans vårdnadshavare, stod lutad mot ett träd, stirrandes i en bok.
När jag påtalade att det varken var rätt eller tillåtet att låta sin avkomma ta för sig av planeringarna, fick jag svaret ”Det räcker åt alla! Sköt du ditt!”. I hopp om att barnet tilldelats ett större mått av intelligens, vände jag mig till henne och sa ”Din pappa har fel.” Den glasartade blick som mötte min speglade en skräckblandad förvåning och ur den näpna gapande munnen kom orden ”MAN KAN INTE HA FEL!”.
Detta möte inträffade som sagt för många år sedan, så flickan i krokushavet har förmodligen hunnit kvittera ut en och annan akademisk examen. Vem vet, kanske hon innehar en ministerpost eller en bärande befattning i något statligt verk. Möjligen inom Folkhälsomyndigheten. Med den ovan citerade inställningen till tillvarons villkor är det inte helt uteslutet.
Dumbo