Smärta, olika funktionsnedsättningar, ensamhet och den fruktansvärt förnedrande mentala utförslöpan är faktorer som drastiskt minskar livslusten. Oron och ångesten tar över. Blir jag dement? Hur länge kan jag klara mig själv? Räcker pengarna till mitt boende om min sambo dör? Ska jag sluta som ett kolli som inte kan ta hand om mig själv? Man har mist kontrollen över sitt liv eftersom så många faktorer är osäkra.
En sak skulle kunna lindra vår ångest betydligt, nämligen om vi visste att när livet inte längre medför någon glädje, kan vi få hjälp att avsluta det på ett värdigt sätt. Vi har inte ångest för döden utan för tiden före döden.
Vem har sagt att målet för vårt liv ska vara att till varje pris leva så länge det går?
Varför behöver detta vara så kontroversiellt? Vi tar glatt våra husdjur till Blå Stjärnan för avlivning för att de inte ska behöva lida i slutet av sin levnad. Är vi inte värda samma omsorg? Vem har sagt att målet för vårt liv ska vara att till varje pris leva så länge det går?
I en opinionsundersökning som gjordes 2012 bland allmänheten svarade 76 procent att alla borde ha rätt till läkarassisterad suicid. Jag är övertygad om att siffran skulle bli ändå större om enkäten enbart riktades till personer över 75. I samma enkät framgår det att det är en avgrundsdjup skillnad mellan folkopinionen och de folkvalda i riksdagen. Sju av åtta partier sade nej till läkarassisterad suicid.
Ytterligare en synpunkt som borde beaktas är att de som väljer att leva så länge det går, kan få en bättre vård om antalet svårt sjuka åldringar minskar. Till sist vill jag citera min mor, som vid 90 års ålder sa det som många i den åldern säger; ”Jag har haft ett bra liv, men nu räcker det”.
Karin