Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (M) talar under partistämman i Västerås.
 Bild: Linus Svensson/TT
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (M) talar under partistämman i Västerås. Bild: Linus Svensson/TT

Logik à la Ulf Kristersson (M)

Kontentan av moderatledarens resonemang är att både rika och fattiga skall misstänkas för att ha dåliga, omoraliska avsikter, samt att de rikas dålighet skall motverkas med ”morot” och de fattigas med ”piska”.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

Ulf Kristersson (M) har i SVT Agenda åter berättat vad han tycker är bra. Sammanfattningsvis handlar det om följande:

1. Att höginkomsttagare får ha hälften kvar efter skatt oavsett hur mycket de tjänar.

2. Att de nysvenskar som inte snabbt nog kan meritera sig för att få plats på svensk arbetsmarknad skall få högst 75 procent av lägsta lönegrad som bidrag under så begränsad tid som möjligt.

Varför är då detta bra enligt Kristersson?

Kristersson åberopar således en obefintlig forskning i sin så kallade bevisföring.

Beträffande punkt 1: Därför att då vill höginkomsttagarna jobba för samhällets bästa och hålla hjulen igång i det maskineri som alstrar kapital. Får de inte behålla hälften kommer de att utöva utpressning på samhället med det inflytande som pengamakten ger dem.

Beträffande punkt 2: Därför att när fattiga, lågutbildade och utanförställda svälter får de vilja och kraft att göra sitt allra bästa för att slippa ta emot bidrag.

Kontentan i detta resonemang blir att både rika och fattiga skall misstänkas för att ha dåliga, omoraliska avsikter, samt att de rikas dålighet skall motverkas med ”morot” och de fattigas med ”piska”.

Nämnas bör, att det inte finns någon forskning som styrker att verksamheter blir mer lönsamma för att cheferna får skyhöga löner. Således är det inte heller styrkt att de arbetar mer och bättre för att de får mer pengar. Kristersson åberopar således en obefintlig forskning i sin så kallade bevisföring.

Är då detta som Kristersson tycker verkligen bra? Och i så fall, för vilka? Och i vilken sorts människosyn hör detta hemma? Det är vår plikt att noga tänka igenom det.

Gunnar Götborg