Jag är 44 år, mitt i livet, mitt i en pandemi, och har just fått diagnosen äggstockscancer med spridning på bukhinnan. Jag hade haft lite ont i magen ett tag, varit utmattad. Det hade länge varit stressigt på jobbet som psykolog inom psykiatrin. Läkare trodde jag hade magsår. Jag fick rådet att äta omeprazol men mådde bara sämre. Till slut åkte jag till akuten.
När jag fick diagnosen skrek jag länge rakt ut av förtvivlan. Jag har en man, två bonusbarn och en biologisk dotter på 3 år. Mina tankar går till dem. Speciellt till min lilla dotter, jag kan inte lämna henne! Jag bara måste kämpa för att leva.
Onkologen säger att det går att försöka behandla. Snart ska man diskutera alternativ för mig, det är operation eller cellgifter som första steg. Men enligt kontaktsjuksköterskan kan det dröja 2–3 veckor innan behandling sätts igång. Det här gör mig orolig. Jag kan försämras en hel del på två veckor. Jag känner mig redan tröttare och har mer ont.
Tidigare tänkte jag inte allvarligt på att teckna en privat sjukvårdsförsäkring – nu undrar jag om det var ett stort misstag.
Tidigare tänkte jag inte allvarligt på att teckna en privat sjukvårdsförsäkring – nu undrar jag om det var ett stort misstag. Hade jag fått behandling snabbare?
Alla diagnoser har olika svårighetsgrad och är olika akuta, har man tänkt till ordentligt kring standardiserade vårdförlopp? Om någon kommer till akuten med blödande vener så skulle man inte försöka passa in detta i ett standardiserat vårdförlopp. Man skulle stoppa blödningen. Vad gör cancer så annorlunda?
Min pappa diagnosticerades med cancer i bukspottkörteln den 6 December 2019. Då talades det också om standardiserat vårdförlopp trots en mycket aggressiv cancer. När han slutligen kom för försök av behandling så var levervärdena för höga. Det blev ingen behandling utan palliativ vård i hemmet. Min pappa dog den 13 januari 2020. Det var förstås ett trauma.
Jag fattar att det är akut för min del. Jag försöker göra allt jag kan, äta rätt, promenera, ha en positiv målbild. Men jag behöver snabbare hjälp från vården.
Jag vill vädja om att inte få ett standardiserat vårdförlopp, utan ett individualiserat vårdförlopp – i mitt fall ett akutförlopp och akuttänk. För att jag har för mycket kvar att uträtta. För att ge min dotter en chans att ha sin mamma ännu några år.
Anneli Zieseniss, fd Svensson