Vetlanda sörjer. Det är helt förståeligt. Folk tänder ljus, i medierna undrar man hur det kunde hända. ”Vänliga Vetlanda.” En symbol för den svenska tryggheten, det oskuldsfulla. Varför just här?
Men det är något som saknas bland alla reaktionerna. En sak är helt obestridlig. Den 22-åring som är misstänkt för dåden kommer från Afghanistan. Det finns ytterligare en sak som är helt obestridlig. Sverige deltar i kriget i Afghanistan sedan flera år. Är det något som är värt att nämna? Finns det inget samband? När Vetlandas kommunalråd intervjuas i tv efter dådet vore den självklara frågan vara – hur ser du på kriget i Afghanistan? Men icke. I stället för en debatt om Sveriges deltagande i kriget uppstår en debatt om 22-åringens nationalitet. Men att folk flyr från krig är väl inget konstigt.
I stället för en debatt om Sveriges deltagande i kriget uppstår en debatt om 22-åringens nationalitet.
Kriget är visserligen på upphällningen. USA, Danmark, Tyskland samt en del andra Natoländer har bedrivit krig i strid med folkrätten. Men även Sverige. Och Sovjet. Alla förlorade.
Kriget i Afghanistan har förorsakat afghanerna ett kolossalt lidande. 2,7 miljoner befinner sig på flykt utomlands, många till Sverige. 1,2 miljoner är på flykt inom landet. Det råvarurika landet borde med sina naturtillgångar varit rikt och välbärgat men landet är i stället förött, fattigt, utblottat. Har Sverige som krigförande land någon skuld – till flyktingströmmarna?
Kriget har bedrivits trots att en majoritet av svenskarna har varit emot. Men det finns också en opinion som helhjärtat stödjer den svenska krigsinsatsen. Det finns också dessvärre stöd i riksdagen för kriget.
I Vetlanda tar man nu hand om varandra och visar solidaritet med de drabbade. I Afghanistan tar man också hand om de drabbade. Så gott det nu går. De skadade uppgår till hundratusentals. Åt de döda kan man ingenting göra.
Det är långt från Afghanistan till Vetlanda. Och nära.
Peo Österholm, utrikesjournalist
LÄS MER:Häktningsförhandling efter attacken i Vetlanda