Jag skriver med anledning av insändaren om stängning av anoreximottagningen på helgerna (GP 1/12). Det berörde mig mycket och jag märker att jag inte kan släppa det. Hela min familj drabbades när min dotter gick igenom en svår anorexi som startade när hon var 14 år och fortsatte i ungefär femton år. Det är svårt att säga exakt när man är frisk från anorexi, men jag räknar henne dit i dag.
Minnen från denna perioden gjorde sig påmind när jag läste insändaren. Jag kunde känna smärtan och ångesten som ökade markant varje gång vården inte fanns tillgänglig för oss.
LÄS MER:Sahlgrenskas avdelning för unga med ätstörningar stänger på helger
Det är på ledigheter det ska vara trevligt, avslappnande och roligt. Det gällde de flesta men inte oss. Att vara ständigt nära, peppa, och laga massa mat som hon varken ville eller kunde ta emot tärde otroligt.
En bra period var när hon var inlagd flera månader. Personalen avgjorde när hon var mogen för permission. Det började med timmar, fortsatte med dagar och så småningom en hel helg. Det är alldeles nödvändigt med ett samarbete kring denna sjukdom. Ett avbrott på en helg, som inte ligger i vårdplaner, kan i bästa fall innebära att man får börja om. I värsta fall kan det gå riktigt illa. Det är så skört, så det går inte att lägga hela ansvaret på patienten och hens familj.
LÄS MER:Så hjälper du ditt barn gå ner i vikt – utan att skapa skam
Så jag vill understryka att en ätstörning som anorexi är ett livshotande tillstånd som inte kan vänta på att vården blir tillgänglig på måndag.
Suzanne
LÄS MER:Fler väntas söka hjälp för ätstörningar efter storhelgen