Vi möttes för första gången för fyra år sedan på hållplatsen vid Lilleby Krongård. Jag skulle lämna min son på dagis och du närmade dig ett gäng jämngamla flickor bredvid som blev tysta. Du förstod vinken och gick därifrån. Varje morgon bevittnade jag hur någon variant av detta utspelade sig. När jag väl förstod och hade bestämt mig för att agera så sågs vi inte mer.
Å, vad jag är ledsen för detta. Jag tänker ofta på dig. Jag ville säga till tjejerna som fryste ut dig att livet kommer vara en kamp för er tjejer: Se bortom er egen osäkerhet och inse att vi alla är systrar inte konkurrenter och tillsammans är vi starka.
När jag väl förstod och hade bestämt mig för att agera så sågs vi inte mer.
Jag hade hoppats att få säga allt detta till er tjejer innan jag är för gammal för att min visdom ska räknas som relevant för er generation. Men jag missade min chans och fick aldrig säga till dig, min kära syster, att din tid komma ska, skolan är ett ögonblick i ditt liv och det går över fortare än du kan tro även om det inte känns så nu.
Du, min sköna böna, kommer mogna precis som det underbaraste vinet som bara blir bättre med åren. Och tro mig när jag säger att livet kommer att bli bättre, så mycket bättre. Måtte den kärlek jag sänder till dig materialiseras av universum och nå dig i någon skepnad.
Kram
C
Ps. Och till er föräldrar vill jag säga; precis som ni övar ridning och matte med era fina barn, glöm inte att öva dem i empati.