Jag står i spegeln och kollar på vad som egentligen bara är en plats för mina inre organ men som har förmågan att påverka hur tunga mina steg kommer att vara under resten av dagen. I en rutin troligtvis mer regelbunden än mina måltider inspekterar jag min kropp i reflektionen. Min blick fäster sig på magen och ångesten ger mig en välbekant käftsmäll.
Ögonen fylls med tårar när jag lägger en hand över mina revben för att kontrollera att jag fortfarande kan känna dem. Desperat försöker jag få kroppen i spegeln att likna något jag kan acceptera men i slutändan ger jag upp och accepterar istället att ännu en dag kommer bestå av ångestfyllda steg och inspektioner av fettet på min kropp.
Ögonen fylls med tårar när jag lägger en hand över mina revben för att kontrollera att jag fortfarande kan känna dem.
För en kort stund svävar mina tankar iväg till alla andra kvinnor som på samma sätt som jag står framför spegeln med ett tryck över bröstet och med tårar i ögonen. Kvinnor vars händer precis som mina känner efter varje parti som kan anses vara för mjukt eller för odefinierat. Ögon som likt mina enbart kan se imperfektioner och saker som behöver förändras.
När våra lemmar har nått sin fulla längd tycks vi alla bli slavar till samma stereotypiska kroppsbild och varje förändring som inte tar vår reflektion närmare bilden ses som en förlust. Våra kroppar blir som en vän man aldrig tar chansen att lär känna för att den initialt inte lever upp till ens förväntningar. Vi är däremot fast med vår kropp, vi måste bli vän med den, och inte genom att be den förändras.
Sanningen är att vi inte består av modell-lera, en massa som kan omformas efter behov och utan konsekvenser. Sanningen är att när jag inspekterar min reflektion måste jag påminna mig själv om att det jag ser är det jag är, inte en mutation av mina tidigare kroppar eller ett dåligt exemplar bland framtida former.
I vilket fall är det vad jag försöker intala mig själv om medans jag med ångest betraktar min kropp och vad jag försöker leva efter trots att jag troligtvis kommer stå tårögd framför spegeln imorgon också.
Saga
LÄS MER:Män har alltid fått vara tjocka
LÄS MER:Diabulimin höll på att kosta henne livet: ”Var i koma”