Rädslan spirar. Tankarna tar överhanden. Vad är det som händer? Med världen, mänskligheten.
17 år gammal är jag. Mitt engagemang har alltid existerat. Men engagemanget för en anständig framtid har existerat i blott tre år. Aldrig har väl rädslan varit starkare än nu.
Jag är inte längre rädd för vad som komma skall. Nej, det som skrämmer mig nu är retoriken, ledartexterna, åsikterna, som möter forskningen – den som är hugget i sten vid det här laget.
Om de ändå kunde ta till sig det som inte längre går att ifrågasätta. Om de ändå kunde sluta ifrågasätta de som är ”alarmisterna”, forskarna. Den bristande insikten, vägran till insikten - förnekelsen - skrämmer mig. De avfärdar mig och min rädsla, därför att jag väljer att lyssna till dem som faktiskt kan, till dem som faktiskt vet vad som händer.
LÄS MER:Fem klimatscenarier för framtiden
Deras ord och stora plattformar når fler än jag någonsin kommer att kunna nå. Detta skrämmer mig också. För de far med osanning, och de gör det utan konsekvenser. Vad är det för slags samhälle?
När du läst det, då får du gärna använda din stora plattform till att skriva. Men far du med osanning, ja, då vet jag att jag aldrig kommer att kunna lita på dig.
Jag är 17 och rädd. Rädd för vuxna människor som befinner sig i total förnekelse och sprider sina ord på sina plattformar. Livsfarligt. De har inget långtidsperspektiv. De ser inte vad de orsakar min generation, och möjligen, även sina egna barn.
LÄS MER:Psykolog: Vänd klimatångesten till engagemang
Rädslan spirar, jag stirrar upp i taket och ser den äldre damen från Grekland för mitt inre. Hon som står i förgrunden till enorma skogsbränder, med handen för sitt bröst. I obeskrivlig smärta. Hon upplever i detta nu konsekvenserna av människans girighet.
Men som man säger: hoppet är det sista att lämna oss. Trots min rädsla ska jag hålla huvudet högt, fortsätta min kamp, och minnas den där kvinnan i Grekland. Det är hennes barnbarn jag kämpar för nu.
Andreas Magnusson, klimataktivist
LÄS MER:Grekiska bränder under kontroll
LÄS MER:Utan hopp ingen mening