Långt fram i tiden hade vår närmste granne åt soluppgångshållet en oxe. Någon häst blev det aldrig tal om. Bokstavligen hade han pengarna i madrassen och brunnen låg en bra bit bortom tunet.
Närmsta naborna åt andra hållet skaffade så småningom bil, men hade under lång tid ingen förbindelse fram till landsvägen. Deras Ford Anglia landade därför i vårt garage, sjuhundra meter bort. Vi hade nämligen bilväg – men ingen bil. När taket på solnedgånggrannarnas utedass kapsejsade landade deras dagliga restprodukter bortom ett till nöds döljande stenröse. Oj, så gärna spyflugorna, råttorna och traktens jakthundar gottade sig där.
Visst viskar dessa rader att jag bjudits ett rejält antal årsringar…
Som inbiten närnaturfantast har jag under det grymma pandemieländet noterat – och så småningom accepterat – de allt bredare vandringsautostradorna. Men nu darrar mina manschetter. När Landvetterplanens utsläppsstreck tätnar på vår Partillehimmel och när suv-bilarna blir allt väldigare. Och snälla, visst är väl glampingen – den glamorösa campingen – ett föråldrat aprilskämt.
Jovisst ska vi leva i nuet och det var inte bättre förr, men låt oss evigt kämpa för vår enda planets goda framtid…
Lars Josefsson
Ekopedagog
