Hur ska vi markägare kompenseras?

Samerna i Girjas sameby fick viss rätt till mark de inte äger, markägare får inte samma rätt.

Intressant att konstatera att man av så kallad hävd får rätt att i delar exploatera mark som man inte äger. Utifrån ett etniskt perspektiv, det samiska folkets, kan det kanske kännas sympatiskt att samerna nu får rätt att bestämma över småviltsjakt och fiske på mark där de funnits under lång tid. Ägandet av marken är fortsatt statens.

Andra grupper i samhället får inte samma generösa behandling.

2018 bestämde länsstyrelserna, att det så kallade generella strandskyddet skulle utökas från 100 meter från stranden, hav och sjöar, vilket gällt sedan 1952, till max 300 meter från stranden. Länsstyrelserna är också tillsynsmyndighet. Undantag från denna utökning finns naturligtvis, exempelvis för detaljplanerade områden.

Strandskyddet, 300 meter från strand, innebär att markägare, även om han haft lagfart sedan 1700-talet eller tidigare, inte kan fälla träd, inte bygga något eller strängt taget inte klippa gräset på sin tomt, om marken råkar ligga inom strandskyddet.

Strandskyddet, 300 meter från strand, innebär att markägare, även om han haft lagfart sedan 1700-talet eller tidigare, inte kan fälla träd, inte bygga något eller strängt taget inte klippa gräset på sin tomt, om marken råkar ligga inom strandskyddet.

Tanken bakom strandskyddet är naturligtvis fin, att allmänheten skall ha fri tillgång till rekreation och oförhindrad vandring längs hav och sjö.

Tyvärr är det så att när länsstyrelserna drar sina streck i kartan, tittar man inte på möjligheterna för allmänheten, eller någon, att vandra inom dessa 300 meter från stranden.

300-metersgränsen innebär en stor inskränkning i det enskilda ägandet, markägarens. I princip har man konfiskerat 300 meter från stranden, utan att erbjuda ersättning för denna konfiskation.

Samerna fick nu möjlighet att göra affär av sin markrådighet. Vad skall alla drabbade markägare göra för att kompensera strandskyddskonfiskationen?

Anders Lundvall