Den svenska medelklassen ska ha jobbskatteavdrag och maxtaxa på dagis men blir upprörd när man får vänta på en tid till vårdcentralen eller att barngrupperna är stora i förskolan.
Man tycker klimatfrågan är viktigt men vill ända kunna ställa en ny tjänstebil på garageuppfarten var tredje år.
Man anser sig inte orka cykla upp för en för hög bro över älven och vill dessutom ytterligare minska på bördan genom att använda elcykel. Men den vill man inte betala fullpris för utan kräver ett bidrag från staten.
När huset ska städas eller renoveras anser man att det är för dyrt och kräver subventioner för detta, annars anlitar man svart arbetskraft.
Man vill bo i villa eller lägenhet i bra läge men har inte lust att betala vad det kostar utan vill ha ränteavdrag.
När huset ska städas eller renoveras anser man att det är för dyrt och kräver subventioner för detta, annars anlitar man svart arbetskraft. När man blir gammal och barnen flyttat ut vill man ha kvar huset och hela boytan för sig själv utan att betala fastighetsskatt och när man dör och huset, som nu stigit åtskilligt i värde, ska säljas, vill man inte betala någon arvsskatt.
Jag tillhör själv den kategori av människor som nyttjar många av de fördelar (drar dock gränsen vid elcykel) som primärt tilldelats medelklassen de senaste årtiondena, men frågan är om det är hållbart i längden – och vad det gör med oss människor om allt i livet hela tiden ska följa minsta motståndets lag.
Johan Törnberg
LÄS MER: Jag vill inte betala grannens Tesla
Kommentarer
Kommentera artikeln
Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.