Vykort från stranden i juni.
Jag iakttar fascinerat då diverse vinterkroppar halas fram i det obarmhärtiga solljuset för att ivrigt motta solkyssar efter att i många månader vilat insvepta i ide. I solskenet blir bristerna plötsligt tydliga och valkar nyps, hårstrån rycks, plitor kläms, och samtliga ojämnheter slätas ut. Disciplinering av dessa kroppar är för det mesta hård, men på klipporna skymtas också glimtar av en annan värld i den annars så mörka kroppsgalaxen. Sådana kroppar som vanligen döljs och således glöms bort, kroppar som har levt ett liv och som på sitt eget sätt berättar en historia om ett liv bortom militant perfektion. Dessa kroppar är bortom all räddning, de pryds av ärr, tjock hårväxt, saknade kroppsdelar, sneda proportioner och hårt fett. Dessa kroppar gestaltar en verklighet som inte är lätt att acceptera, då de talar för den icke-kommersiella mänsklighet vilken vi ogärna förknippas med.
Den mänskliga blicken må vara dömande, medan havet är förlåtande. Böljan omsluter all materia oavsett form likt en mjuk omfamning, slickar såren och pryder dem med gnistrande saltkristaller.
Ebba Engström