Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ringhals kärnkraftverk. Från vänster reaktorerna 1, 2, 4 och 3.
Ringhals kärnkraftverk. Från vänster reaktorerna 1, 2, 4 och 3.

Högerns argument håller inte

Det är uppenbarligen ytterst svårt att få externa finansiärer att satsa pengar i nya kärnkraftverk. Varför ska skattebetalarna stå för riskerna? skriver Lars Lindskog.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

Riksdagens tre högerpartier M, KD och SD talar om att rädda kärnkraften och vill inte att Vattenfall skall ta några gamla reaktorer ur drift. Vad man tycks ha glömt är att riksdagen beslöt att bolagisera Statens Vattenfallsverk 1992 och bilda Vattenfall AB. Eftersom Vattenfall har slutat att vara ett statligt verk kan de inte vänta sig att deras investeringar skall lösas med skattemedel utan företaget måste numera förlita sig på rent företagsmässiga kalkyler.

År 1996 lämnade vi alltså den gamla planekonomin när det gäller elmarknaden.

År 1996 beslöt riksdagen att avreglera elmarknaden. Elpriset skulle i fortsättningen regleras av en nordisk elbörs i Oslo, Nord Pool, som samma år bildades av det norska Statnett och Svenska Kraftnät. Danmark och Finland anslöt sig också till samarbetet. Argumenten för denna förändring var att ökad konkurrens skulle garantera låga elpriser i Norden. År 1996 lämnade vi alltså den gamla planekonomin när det gäller elmarknaden.

Det är uppenbarligen ytterst svårt att få externa finansiärer att satsa pengar i nya kärnkraftverk. Byggtid på upp till 20 år gör det svårt att veta om man någonsin får avkastning på investerat kapital.

Ett alternativ är ju att bara låta skattebetalarna stå för riskerna, men då kan det tyckas märkligt att just våra tre högerpartier, som så gärna vill sänka skatterna, verkar vara beredda att acceptera detta.

Lars Lindskog