Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
I fyra utvecklande år har jag lärt analfabeter att läsa, varit jultomte, flugit drake och firat ramadan. Vi har mötts i självklar mellanmänsklig innerlighet, skriver Lars Josefsson. Bild: Maja Suslin/TT

Gapet mellan humanism och (o)verklighet

I fyra minnesrika år har jag, hittills, lärt mig älska dessa medvandrares kämpaglöd, skriver Lars Josefsson.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

I fyra år har jag varit ”bonusmorfar” till dryga trettiotalet afghanska ungdomar. Inte god man utan ”bara” medmänniska. Visst var det olyckligt att vi i vår naivitet välkomnade oräkneliga barnaskaror från en helt annan kultur. Men steget från denna samhälleliga eftertanke till att direkt eller indirekt skuldbelägga Hussein och hans vänner leder enbart till att göra ont värre.

I fyra minnesrika år har jag, hittills, lärt mig älska dessa medvandrares kämpaglöd. En enda av dem har landat snett. Två har jag tvingats vinka av för att de kom för tidigt till vårt land. De är nu åter på flykt. En kom till oss den sista dagen innan gränsen stängdes, skickades samma natt från Malmö till Göteborg och stämplades därför in några timmar för sent. Även hans närvaro är nu ifrågasatt.

I fyra utvecklande år har jag lärt analfabeter att läsa, varit jultomte, flugit drake och firat Ramadan. Vi har mötts i självklar mellanmänsklig innerlighet – som om Babels torn aldrig existerat. Lika självklart blir man ingen strebersvensk på knappa fyra år, men nog behöver vi vigda våra vyer bortom en prylfixerad och vinstmaximerad byråkrati.

Lars Josefsson

integrationspedagog