Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Att riva är dålig ekologisk och kulturell hållbarhet, menar insändarskribenterna. Bild: Janerik Henriksson/TT

Farväl till femtiotalet?

Det tidiga femtiotalets göteborgska bostadsarkitektur var ledande i Sverige men nu varken uppskattas eller vårdas det i dagens tungfotade bostadsbyggande, skriver Claes Caldenby och Filip Laurits.

Det här är en insändare. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter på insändaren? Använd kommenteringsfunktionen under insändaren. Vill du skriva en egen insändare mejla till: [email protected]

Femtiotalsnostalgi har blivit ett framgångsrikt koncept i möbler och porslin. Men i Göteborg rivs det bästa vi har kvar av den tidens arkitektur.

Handelshögskolans hörsalar med sin omsorgsfulla och slitstarka tegelarkitektur är redan borta. Valhallabadets hall med det skulpturala hopptornet och Nils Wedels stora mosaik med fiskmotiv är rivningshotad; en ”rymd av ljus och sommarfärger som man blir glad av”, som GP skrev 1956. Lundby gymnasium med sina ljusa klassrumsflyglar och sin historia av progressiv pedagogik påstås inte gå att använda. Det tidiga femtiotalets göteborgska bostadsarkitektur var ledande i Sverige. Dess nätta arkitektur med små lägenheter med en stark ”känsla av rymlighet” varken uppskattas eller vårdas efter förtjänst i dagens tungfotade bostadsbyggande.

När bebyggelsen inte stämmer med föreställningarna river man hellre än jämkar mellan program och hus.

Argumenten för rivning är ofta praktiska: husen är för små eller passar inte dagens verksamhet. När bebyggelsen inte stämmer med föreställningarna river man hellre än jämkar mellan program och hus. Planprocessen hänvisar till att byggnaderna saknar skydd i stället för att se kulturmiljöprogram som en utgångspunkt för att ta fram mer kunskap.

”Vi kan inte leva i ett museum” säger stadsbyggnadskontoret. Och ”vi måste kompromissa”. Men vi ser inte 50-talshusen som museer utan som levande vardagsmiljöer med kvaliteter som är svåra att åstadkomma i dag och vi menar att kompromisser måste innebära att se också dagens ideal som tidsbundna.

Att riva är dålig ekologisk och kulturell hållbarhet. ”Ett kulturmord” kallade regeringskansliet 60-talets rivningar av 40 procent av husen från före 1900. Det får inte upprepas.

Claes Caldenby

Filip Laurits